Jag utgörs av före och efter, visst gör vi alla det? Det finns gränser vi har korsat, tiden som har rört sig framåt, språk vi har lärt oss och språk som har tappats bort, relationer som har förlorats och byggts upp, drömmar som har krossats. Hur många innan och efter kan en människa bestå av? Finns det någon bortre gräns?

Det finns ett före och efter linjärt. Igår, idag, då, nu, före Aktuellt, efter Aktuellt. Let’s Dance följer efter Postkodslotteriet i tablån. Bronsåldern kommer efter stenåldern. Före och efter covid, före och efter terrordådet på Drottninggatan.

Vissa före och efter påverkar oss mer än andra. Ibland känner jag en sorg över att jag aldrig kommer att hitta tillbaka och bli densamma som då. För mig var år 2013 ett skalv som skakade om mig i grunden. Något förändrades i mig då, något avlägsnades och något nytt (svulstigt, oönskat i relation till det tidigare, jag tänker mig det som en tumör, är det en hemsk liknelse?) blev till i mig. En del av den rena, ni vet den där obekymrade lite barnsliga glädjen, jag kände försvann. Jag försöker vila i en acceptans men jag kan ändå inte låta bli att undra vem jag hade varit idag om mitt före-jag hade funnits kvar.

Det fanns en tid när marken inte utgjordes av sprickor. När jag inte vaktade var jag satte mina fötter. Jag var osårbar, ung och briljant. Nu är jag sårbar, inte lika ung och saknar glansen som en gång i tiden fick personer att tänka att jag var något lovande. Å andra sidan kanske det där 2013-skalvet gav mig en riktning. Jag är tacksam och ödmjuk på ett helt annat sätt än jag var då. På många sätt har det blivit bra efteråt. Men ikväll tillåter jag mig själv att tänka tillbaka på hur det var att känna den där rena glädjen som jag kände förr.

Det är en junidag och du tar med mig till Bokhultet. Du bär på en tom kakao-förpackning som innehåller extranyckeln till din lägenhet. Trots att du aldrig tidigare har haft användning av den där extranyckeln, drömmer du mardrömmar om att någon dag råka tappa bort din ordinarie nyckel när du är ute på ärenden. I sådana fall skulle din extranyckel ligga kvar innanför dörrarna till din lägenhet och inte vara till någon nytta alls. Därför har du tänkt gräva ner nyckeln. I en tom kakao-förpackning som fortfarande består av pappväggar med klistrigt kakaopulver som fastnar på fingrarna när man sticker ner fingrarna i kartongen. I Bokhultet där solen strålar genom lövverken och marken verkar vara perfekt att gräva i. Detta trots att du ändå aldrig låser dina lägenhetsdörrar och ändå aldrig kommer ha användning av en nyckel – oavsett om det är en extranyckel eller ej.

Vi gräver ner nyckeln i närheten av en sjö, en sjö som du har namngett efter en alkoholhaltig dryck, för du tycker att vattendraget är fult, och det är ju alkohol också. Du har med dig två skedar från IKEA i din tygväska. Skedarna är fortfarande fläckiga av någonting som föreställer yoghurt. Du ger mig en sked och tillsammans sitter vi och gräver på marken, gräver en djup grop där vi till sist gräver ner kakao-förpackningen.

Jag föreslår att vi ska sätta upp en skylt, eller att vi ska placera en stor sten där.

Du skakar på huvudet åt mitt förslag och menar att det inte är en begravningsplats. Meningen med begravningsplatser är att man ska känna till dem och återkomma dit.

Meningen med att gräva ner nycklar är att det inte ska vara uppenbart att någonting ligger nedgrävet just där. Framför allt inte i en kakao-förpackning.

Vem känner en smakskillnad gällande billig alternativt dyr kakao egentligen, förresten?

Det är eftermiddag och vi börjar gå tillbaka. Jag säger att jag vill uppleva Bokhultet på både våren och sommaren och hösten och vintern. Det kvarstår bara en årstid innan jag har förverkligat mina drömmar om att uppleva Bokhultet under ett helt år av väderskiftningar och olika årstider. Med en bedjande blick frågar jag om du kan visa mig Bokhultet fler gånger.

Du nickar. Sedan är det din tur att fråga mig en fråga.

Du frågar minns du var vi grävde ner nyckeln någonstans?

och jag svarar nej,

du säger det gör inte jag heller och jag tvivlar på att den där nyckeln någonsin kommer att bli upphittad.

Kanske gör det ingenting,

kanske bör det som man har gömt aldrig komma fram igen.

Det går fem månader. Jag refererar fortfarande Bokhultet som världens vackraste bokskog och jag saknar att tala om

bokskogar

silande solljus genom alldeles ljusgröna lövverk

hagmarksepoker och bäckalövsbetemarker

och hur det känns att promenera genom en skog med tätbevuxna lövverk i sommarvarmt ösregn.

I ett textmeddelande formulerar jag kan du visa mig Bokhultet en gång till? Bara en gång till? Snälla?, 

och innan jag har hunnit skicka iväg ett om du vill alltså, du behöver ju inte, jag blir inte ledsen så har du redan frågat när vi ska ses. 

En torsdag i början av november visar du mig till skogarna som jag inte hittar till ensam. Nyckeln som ligger nedgrävd där någonstans tillhör inte längre dig. Du är lite tröttare nuförtiden, jag är lite tröttare nuförtiden och denna torsdag existerar inte 

silande solljus genom alldeles ljusgröna lövverk, 

för marken består av blaskig blötsnö och himlen är lätt gråfärgad. 

När vi skiljs åt tänker jag att, även om Bokhultet är den vackraste skogen jag vet, så vill jag hitta en skog som är minst lika vacker som Bokhultet, och i den skogen ska jag också gräva ner nycklar, sprida min deoxiribonukleinsyra och omfamna våta trädstammar när livet känns som allra mest hopplöst. 

Bokhultet kommer aldrig att bli mitt, 

men jag kan ändå inte låta bli känna lycka över att jag har fått ta del av någon annans finaste skatt. 

Jag tror det är i skogarna allra flest hemligheter finns begravda, 

och det är med de tankarna jag lämnar Bokhultet för ett tag. 

För i Bokhultet finns ett års hemligheter djupt inristade på trädstammar. 

Och vi nämner dem aldrig. 

Förr simmade jag. Än idag väcker gestaltningen av simning och simhallar i litteraturen något i mig. Jag tänker på Flora Wiströms roman Hålla andan och filmerna Die Welle och Water Lilies. Mögel i fogarna i duschen. Kloret som tränger sig in i håret och vägrar att försvinna. Huttrande hud. Det monotona och begränsande i att vara i en bassäng. Jag var en medioker simmare (ärligt talat, vågar jag någonsin erkänna att jag är mer än medioker på någonting alls?), men under en period i livet simmade jag ofta. 

Det fanns mycket med simningen som inte tilltalade mig. Jag frös både innan, under och efter simningen. Jag fick sitta länge i bastun efteråt, dam efter dam hann basta klart medan jag satt där. Jag betraktade deras kroppar, deras veck, ärr och olika former. Jag hörde deras förtroliga samtal. Jag var som en fluga i rummet (förmodligen en eldfluga i det här sammanhanget i och med den varma temperaturen i bastun; och då bör det också poängteras att det inte är fluga utan en skalbaggeart). Förutom kylan tyckte jag inte om en del av de andra motionärerna. De tog för mycket plats och förstod inte att man skulle cirkulera i bassängen, i klockans riktning, för att få en bra rytm. Jag känner stark igenkänning i vad Annika Norlin sjunger om i låten The Crawler. Det finns alltid de som tar mer plats än andra, så även i vattnet.

Efter simpassen inföll sig alltid en yrsel, kanske hade det med kylan att göra, och jag lärde mig snabbt att jag behövde få i mig något efteråt för att klara av att gå de fem-tio minutrarna hem. Medan jag tuggade i mig en banan i omklädningsrummet kretsade andra runt mig. De klädde på sig, fönade håret, klädde av och på sina barn. Trots dubbla handdukar blev jag aldrig torr. Det var alltid en kamp att få på sig strumporna och hålla dem torra medan jag tassade från mitt skåp till skohyllan vid utgången. 

Simningen krävde inte något av mig. Jag simmade i en eller en och en halv timme. En och en halv timme i en 25 metersbassäng må låta monotont. Det var monotont. Det monotona gjorde att det kändes kravlöst. Jag kunde aldrig prestera mer än vad bassängen räckte till. Ville jag simma var det såhär förutsättningarna såg ut. Och jag ville simma. Jag simmade i tystnaden. Ibland var det andra motionärer i bassängen, ibland inte. Ibland hade högstadieelever simlektioner i en bassäng bortanför. Då följde jag hur de instruerades i användningen av isdubbar och hur de lekte olika lekar i bassängen. Någon variant av spökboll fast i vattnet. Sedan var lektionen över och då var det återigen tyst. Det var jag, vattnet och mina rörelser. Och jag kan inte komma på någonting som någonsin varit mindre kravlöst för mig. 

Snart kommer tomaterna att dingla från tomatplantorna. Hela sommaren kommer att vara en perfekt symfoni av sol och regn. Plantorna kommer aldrig att torka ut samtidigt som de kommer att få tillräckligt med uv-strålar för att mogna innan hösten kommer. Jag visualiserar: tomatsallad, pico de gallo, en och en annan alkoholfri bloody mary, baguette med mozzarella, tomat och basilika (egenodlad såklart). 

Tomaterna har följt med som en målbild genom livet. Att få plantera egna tomater, från frö till frukt. Under uppväxten var det min mamma som drev upp tomater. Hon planterade dem i stora plasthinkar och lät dem stå på altanten som vätte i söderläge. Knipsade bladen och försedde dem med tillräckligt med vatten. Stöttade upp de rangliga plantorna med pinnar. Sedan började frukten sakterligen att växa från blåbärsstorlek till krusbär till små körsbärstomater. Från nästan-paprikagrön färg till gulaktig till den där röda nyansen som vi så väl förknippar med tomater. Ibland hann tomaterna inte mogna klart innan hösten. Då brukade mamma nypa av tomaterna från plantorna och istället placera dem på fat i köksfönstrena. I sinom tid fick de mogna där. För mig finns det något berörande i den bilden. Det är en stillbild som har fastnat i mig. Tomaterna som har fötts upp och tas till vara, en efter en. 

För mig är allt det här en slags motsats till titeln på Bodil Malmstens romantitel Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. För mig är det istället att: Den dagen tomaterna mognar är jag så närvarande man bara kan komma.

Någonstans har jag snappat upp begreppet trailblindhet. Jag tror att det syftar på tröttheten som uppstår när man har sprungit på obanade sträckor ett tag. Till slut blir man ofokuserad på rötter, stockar, stenar och annat som kommer i ens väg. Det går att öva upp sin tolerans för trailblindhet. För vana traillöpare tar det inte lika mycket energi med navigationen. I början tänker man mycket, försöker att finna sätt att ta sig fram. Till slut sker det på automatik.

Jag skulle också vilja tillskriva begreppet en annan betydelse. När jag tänker på trailblindhet tänker jag på hur lätt det är att orientera bort sig, tidsligt, när man springer i terräng. De upplevda fem minutrarna är istället åtta minuter för att det tar tid att ta sig fram i mer eller mindre obanad terräng. Tidshorisonterna försvinner.

Apropå traillöpning tänker jag på det som på samma sätt som att vissa hundraser behöver mer stimulans än enbart promenader. Vissa hundraser behöver mental aktivering (aktiveringsleksaker, gropar, kurragömma, diverse lydnadsövningar et cetera) och på samma sätt är traillöpning ett sätt för mig att få ro i min hjärna. Platt asfaltslöpning ger mig inte den där tillfredsställande tröttheten i huvudet, hur hårt jag än tar ut mig. Jag behöver utmaningen i att navigera mig fram, utmaningen i att hitta lösningar. Jag behöver bli trailblind med jämna mellanrum. Förmodar att det innebär att jag är människans motsvarighet till en australiensk shepherd. Eller för den delen: en border collie.

Sedan jag var 18 år har jag varit i en relation, med en och samma person. Vi har vuxit samman under de här nio åren. Han lärde känna mig när jag gick på gymnasiet och fann en njutning i att åka stadsbuss och utforska nya stadsdelar och när jag ägnade mig åt att krypa runt på marken och fotografera snäcksniglar med min mobilkamera. Jag hade mycket tid då. Jag lärde känna honom när han gick andra året på universitetet, aldrig missade en enda föreläsning och ritade underliga små gubbar i marginalerna i sina anteckningar. Ofta hade gubbarna svärd, knivar eller vapen i sina händer. Han fick mig att titta på mer film, jag fick honom att älska Winnerbäck. 

Tillsammans har vi gått på konserter, köat i timmar innan konserter med de viktigaste artisterna i våra liv. Vi har besökt orter, städer, andra länder (eller ja, därtill är det nog bara Finland som kan räknas). Vi har tagit examen, fått heltidsjobb. Vi blev vegetarianer samtidigt. Vi bägge har börjat springa och funnit ett intresse för vandring och cykling. Vi har läst samma böcker, lyssnat på samma musik, sett på filmer tillsammans. Vad som en gång var jag har blivit du och du har blivit jag: var börjar du, var slutar jag?

Hela vintern har jag värmt min vetevärmare varje kväll och tänkt att vetevärmaren är en bubblare till årets julklapp 2022 (den stickade tröjan). I dessa tider av energidesperation (och någon form av osund energimedvetenhet*) borde något som värmer upp kroppen och är snabbt och billigt att värma i micron trenda. Ut med värmefilten och in med vetevärmaren!

Som ganska ny husägare hamnar jag på byggahus.se ibland. Ibland fastnar jag där. Jag har ett konto där för att det känns som en del av husägaridentiteten. Det finns en forumtråd där folk tävlar mot varandra om vem som klarar sig längst in i hösten utan att slå på värmen. En tävling på ojämna premisser med tanke på att temperaturen skiljer sig åt i vårt avlånga land och det också spelar in hur ens boendeförhållanden ser ut. Jag skulle vilja ge de allra tappraste där en kram. Eller åtminstone en vetevärmare.

Jag tänker alltid på min vän E när jag värmer vetevärmare och på hur hennes vetevärmare en gång exploderade i micron. Det såg ut som ett djur vilket gjorde historian ännu mer sorglig. Påminn mig om att aldrig ha djurvetevärmare.

*tänker jag som sitter på ett bra elavtal

I det nya huset (i vårt nya hus) doftar det parfymigt i gästrummet, nästan sockervaddssött, jag undrar om den doften går att vädra ut, jag har inte försökt än. När solen lyser in i köket blir klinkergolven varma under mina fötter, jag undrar hur varma de kommer att bli i sommar.

Utanför kontorsfönstret är det ett träd, färgerna går i en grågrön nyans, jag är nyfiken på hur bladens färger kommer att förändras allteftersom hösten drar in mer och mer, och för den delen är jag också nyfiken på hur trädet kommer att se ut när snön faller och tynger ner grenarna. På morgonen går jag ut och springer och det är mer troligt än inte troligt att jag ser djur under springrundan. En dag korsar en igelkott vägen, först trodde jag att det var en gigantisk råtta. Andra dagar ser jag ett rådjur, två rådjur, harar. Vissa mornar möter jag inte en enda människa och jag tänker att det är precis så jag vill att det ska vara.

En elektriker kommer för att hjälpa oss att montera nya uttag till lampor. I sovrummet finns det redan ett existerande lampupptag som vi inte har fått att funka, elektrikern behöver bara vrida lite lätt på det för att lampan ska lysa. ”Ibland behöver man vrida på uttagen lite” säger han som om det vore världens enklaste grej och som om jag vore världens mest ohändiga person. Med belysning i huset känns allt som nytt, för första gången framtyder väggnyanserna, på gott och ont, till fullo.

Vi har installerat hemlarm och i appen kan jag se när du larmar på och när du larmar av, det vill säga när du lämnar hemmet och när du kommer hem. Det finns något tryggt i att få de notiserna, även om jag inte direkt fäster någon vikt i dem.

På kvällen piper diskmaskinen tre-fyra gånger när den är färdig, då går någon av oss upp ur sängen och öppnar luckan, släpper ut ångan och hoppas att disken ska vara någorlunda torr morgonen därpå. Numera sover jag alltid i dina tjocktröjor och i mina tjockstrumpor (ett resultat av mantrat ”tänk på att spara el”). I och med flytten verkar det som att jag har genomgått någon form av regression, varje kväll tittar jag nämligen på Nalle har ett stort blått hus och tycker att det är den tryggaste och finaste stunden på hela dagen. Bäst tycker jag om när Nalle och de andra djuren (Tutter, Ojo, Treelo, Pip och Pop) sjunger, sämst tycker jag om när de slänger in små intervjuinslag med barn. Skuggan är jag inte heller så förtjust i. Det känns som att Nalle har ett stort blått hus är något som bara generationen som är född på 90-talet kan relatera till.

Vi har inte hälsat på de flesta av grannarna än, vi har bara sett dem vara ute i sina trädgårdar. En granne gick och klippte gräset med en bebis i en sele på ryggen. Grannarna på ena sidan av vårt hus verkar ha städhjälp, första gången jag såg städfirmebilen där tänkte jag att det nog stämmer att vi bor i ett område där moderaterna är starka. Men jag ska inte döma dem för hårt, jag känner dem ju inte, och med tanke på storleken på deras hus kanske städhjälp är välbehövligt. Vad vet jag egentligen?

Det viktigaste är att stå upp för sig själv och bära sitt efternamn med stolthet. Sjung dig genom all sorg, sjung dig genom allt, sjung dig genom livet. Stå upp för alla som inte är lika starka som dig själv. Var ärlig, mot dig själv, världen och din näste.

Smärta är för tung för att bära själv. Uttryck dig på alla sätt du kan uttrycka dig själv; konst, dans, text, musik. Lagom är tråkigt. Det sociala samspelet är kvävande (och krävande). 

Ge alltid mer än du får. Respektera alla för vilka de är och för sina olikheter. Var nyfiken. Läs böcker, skaffa dig kunskap, bildning. Lär dig att älska löpning och du har fått en bästa vän för livet. 

Var snäll. Våga utforska sånt som är utanför vad du är bekväm med, våga utforska sånt som du kanske inte tycker om men som du ändå kommer lära dig något av. Ta inte allt så seriöst. 

Färdigköttbullar och snabbmakaroner är också mat. Det är mat man kan äta flera dagar i rad. Man behöver inte resa jorden runt, göra karriär och skaffa familj. Kärnfamiljen är skit ändå va’. 

Krama personer du älskar och säg det, säg att du älskar dem. 

Hoppa av sånt som inte är rätt. Fortsätt inte en relation som inte gör dig lycklig. Ha etik och moral i åtanke när du fattar beslut. Gör allt det där du ångrar att du annars inte gör. 

Klassamhället suger. Sorg finns och måste finnas. Nätter är till för att uppleva. Kyrkogårdar för inte bara sorg med sig. 

Skratta, var nyfiken, var öppen. Ät alltid en kaka till. 

Familjen är viktig, men familj utgörs inte av blod. Familjen är självvald.