För tillfället är jag ensam kollega på jobbet (vilket är ett kapitel i sig, en dag kanske jag kommer se tillbaka på det och romantisera ensamheten, nu är det mest bara tyst) och för att fördriva tiden läser jag under lunchrasterna (vilket i sig är mysigt). Det är mysigt att krypa upp i en av fåtöljerna med en bok i handen och få en halvtimme att gå. Mina jobbläsningsböcker måste vara lättsamma, för närsomhelst kan jobbtelefonen ringa (och då svarar jag såklart, lunchrast eller ej) och i bakgrunden hörs myndighetspersoners röster, hissen som går ner, som går upp, trafiken utanför; lugnet infinner sig aldrig helt i kroppen. Jag läser sånt som jag läste som yngre; tre böcker av Katarina von Bredow har jag tagit mig igenom När jag var i 12-årsåldern trodde jag att tonårstiden skulle bli som den är beskriven i von Bredows böcker, och kanske framför allt som den är beskriven i Pascal Francines böcker om tvillingarna Jessica och Elizabeth. Jag förväntade mig att högstadiet skulle vara som i USA; att det skulle finnas skoltidningar, löparklubbar, att höst- och vårbaler skulle anordnas. Jag hade en förväntan om att det skulle bli vilda fester (men kanske hade jag redan där och då bestämt mig för att inte dricka alkohol?) med hångel i någons vardagsrum. Men ärligt talat, festade någon under högstadiet? Dracks det så mycket alkohol? Hånglades det? I samhället där jag växte upp åkte mina jämnåriga mest fram och tillbaka mellan hemmet och den lokala ICA-butiken på sina mopeder.  Jag var inte en del av dem. 

Jag tycker på vissa sätt att von Bredows böcker fortfarande håller. På många sätt är de kvinnliga huvudkaraktärerna aktiva subjekt som trånar, känner och agerar. På andra sätt förhåller de sig aktivt till de förväntningar som finns kring exempelvis kvinnligt/manligt. Som en kontrast sväljer jag också Stanna av Flora Wiström som en jobbläsningsbok. Jag har för mig att Flora i efterhand uttryckt att hon har vuxit ifrån boken, men jag tycker fortfarande att det är en fin skildring av såväl ungdomen som i att vara närstående, även om jag ibland upplever karaktärerna som lite väl städade. Litteratur behöver inte vara politiskt korrekt (det korrekta är ju i regel ganska tråkigt). 

För några helger sedan checkade vi in på hotell med målet att 1) titta på På spåret från en hotellsäng, 2) läsa bok och 3) lösa korsord. Alla tre mål avklarades. Jag hade med mig två böcker: Om man älskar frihet: tankar kring det politiska av Nina Björk och Getting Lost av Annie Ernaux. Det var bara den förstnämnda av dem som lästes där och då. Det som jag slås av är hur bra Björk är på att argumentera och komma med konkreta exempel. Getting Lost sparades till att läsa hemma i soffan. Storyn i sig är inte ny, en omöjlig och till stora delar olycklig förälskelse, men Ernaux gestaltar det på ett rått och träffsäkert sätt genom sina dagboksanteckningar; The worst part is the desire for a man’s odour, like autumn mushrooms, damp and potent, while knowing it will be taken from me forever in a few weeks. Det får mig att tänka på min egen besatthet av dofter.

Som en kontrast till litteraturen har jag också tittat på film. I månadsskiftet januari/februari pågår Göteborg Film Festival och i år har jag både varit på plats och streamat filmer därifrån hemma. Topp 3 favoriter från filmfestivalen: Smoke Sauna Sisterhood, The Zone of Interest och Afire. Efter 11 dagar av att ha tittat på fantastisk film infinner sig dock känslan av mättnad, på samma sätt som jag kan känna att man behöver skölja ner en Pressbyrån-kaffe emellanåt för att rena systemet; en längtan efter att titta på typ Sharknado (för info: min man, här tänkte jag skriva min kille, men tydligen går åren fort, tydligen har vi blivit äldre och är numera gifta, han är cineast och hade en grej för skräpfilmer när vi träffades, och han var också den personen som fick mig att förstå att all kultur man konsumerar inte behöver vara bra bara för att fylla ett syfte) . Lite så kan jag känna efter den senaste tidens läsning, som också inkluderar bland annat Jonas Hassen Khemiris Systrarna och Christian Dauns Upplösningstillstånd: rapport från en skilsmässa. Jag älskar bra litteratur, men jag älskar också mindre bra litteratur. Därför vill jag framåt läsa om Twilight-böckerna (jag älskar Twilight-böckerna, men jag skulle inte kalla dem för bra). Och så vill jag läsa ut Stephen Coveys De 7 goda vanorna som jag har liggandes på mitt kontorsbord och hittills mest bara tycker är banal och usel. För att läsa något som är så kasst, irriterande eller klyschigt att man drar ilska bläckstreck kring vissa speciellt utvalda delar i boken, det är en minst lika mycket av en upplevelse som att läsa böcker där man ritar hjärtan i marginalerna.