Ljuset är så vackert denna kväll att jag laddar kameran. En kamera som används sporadiskt, mest till dokumentation av växtligheter och försök till CV-bilder (miserabla bilder som sorteras in mappen Sådant som barnbarnen kan skratta åt i framtiden). Att namnge mappar i det digitala molnet är nästan roligare än att fotografera och redigera själva bilderna. Jag fotar av tomatskotten, rabarberstjälkarna som kämpar sig uppåt (är det höstrabarber vi har i trädgården eller inte?) och solkatterna på väggarna. I mappen Första sommaren i huset hamnar bilderna till sist.

En vän konstaterar att jag känns lätt i sinnet och det är en helg då det har känts precis så. Nya stigar har promenerats på. Upp och ner bland vitsipporna, vara observant på var man sätter fötterna, gå rad efter rad för att det är för smalt för att gå i bredd. Plakat satt uppe längs vandringsleden med fakta om hur man skiljer på skogsek och bergek. Jag konstaterade att mina ögon inte är tränade för att se skillnad på olika ekarter. ”Man kan ju inte få allt här i livet” sa jag. Att kunna särskilja på Quercus robur och Quercus petraea skulle annars vara ett kul partytrick att dra fram.

Långkokt bönchili har lagats och cornbread med cheddar och parmesan har bakats. För mig är tillagandet av de här helgmiddagarna, där mise en place sker i lugn och ro, något heligt. Det är allt annat än vardagarnas stök med att effektivisera pastakokandet för att utvinna så mycket tid som möjligt till allt annat (läs: livet, löpningen, litteraturen). Helgmiddagarna får ta tid, det får experimenteras och det får bli stökigt. En annan ynnest med att laga helgmiddagar: det finns tillräckligt med ro och tid för att torka upp ordentligt efter sig i köket. 

Under helgen har jag lärt mig att sju vändor upp och ner i slalombacken motsvarar ganska exakt 500 höjdmeter. Upp och ner i backen är lite på samma sätt som med simningen: jag stänger av och tänker inte alls. Undra om inte den bästa löpningen är just den löpningen, när hjärnan är i viloläge. 

Lätt i sinnet är jag. Lätt i sinnet jag försöka förbli.

Hur mina vardagsmorgnar startar: med att jag varje morgon, när jag har parkerat min cykel vid tågstationen, går ett varv runt pendelparkeringen innan jag går ut på perrongen (mitt tåg avgår alltid från plattform 1b) och går en vända där också. Längst ut på perrongen och sedan tillbaka. Ett ganska märkligt beteende som framstod som ännu märkligare när en medresenär påpekade det imorse. “Du går alltid din lilla promenad”, sa han. “Ja, jag gör väl det”, sa jag. “Vardagsmotion kallas det för” konstaterade han.

Jag skulle kunna samla märkliga beteenden på hög. Som att jag nästan alltid sitter i samma vagn på tåget. Som att jag bär dubbla strumpor höst, vinter, vår. Som att jag helst äter äpple i klyftor. Som att jag ofta pratar för mig själv. Som att jag inte minns vilka filmer jag har sett, men minns nästan allt som personer säger till mig i samtal. Som att jag slänger av mig min pyjamas i köket på morgonen och låter den ligga på köksbordet hela dagen (eller är det snarare ett resultat av min slapphet?). Som att jag nästan alltid hälsar med ett “hallå hallå”. Som att jag betonar stavelserna i allt jag säger väldigt noga. Som att jag nästan varje kväll tar och kissar mellan ett tidsspann på kl. 22.28-22.35. Tar jag inte en kiss vid den tiden så känns det inte bra i kroppen. Som att om jag har en bulle och en kaka framför mig så inleder jag alltid med att äta bullen först (men det tror jag är ett resultat av min insocialisation i en frekvent fikande familj; eller FFF som man också kan kalla oss för). Som att jag inte äter kött men gärna bär skor i äkta skinn. Som att jag helst sitter på knäna på kontorsstolen. Som att jag har en utmärkt kroppsmotorik när jag springer på stigar och i branta nedförsbackar, men däremot backar jag ständigt in i dörrkarmarna på jobbet. Då ska vi inte tala om att jag ofta snubblar till i trappor. Men det är först när någon ifrågasätter märkligheten i det märkliga som det blir märkligt på riktigt. Därför framstod inte min pendelparkeringsplattformspromenad som verkligt märklig förrän jag blev påmind om det märkliga i den. Men det kommer inte att hindra mig. Jag kommer att gå min promenad som vanligt imorgon.

Jag antar att det är på grund av allt detta som jag har en blogg med namnet Egenheter.

Att vara på visning är att styra sina intryck till perfektion. Inte visa för mycket, inte säga för mycket, ändå visa ett visst intresse. Det är något helt annat att följa med någon annan på visning än att gå på visning i eget syfte. Att gå på visning för egen vinning är att öppna upp sitt hjärta och att göra sig sårbar. Att följa med någon annan på visning är att ta in praktikaliteter. Idag var det det sistnämnda, det rationella, som gällde.

Totalt har jag varit på två visningar, för egen del, under min livstid/Lebenszeit/de mon temps/la mia vita. Jag förmodar att det är ett tecken på att jag har flyttat lite i mitt liv (totalt två gånger) och jag förmodar att det, i sin tur, innebär att jag har varit privilegierad. En visning för lägenheten som vi sedan blev erbjudna och därefter flyttade till. Det var en visning då vi framställde oss själva som skötsamma ungdomar (vilket vi också levde upp till under hyrestiden, med undantag för att vi gav oväsen ifrån oss när vi bankade upp kokosnötter på köksgolvet ibland). Den andra visningen var för huset som vi nu bor i. Efter att under en veckas tid velat fram och tillbaka och bett om en privatvisning lade vi ett förhandsbud som accepterades. Den visningen var som att hitta hem (till det som nu är vårt hem).

Efteråt dagens visningar for vi till IKEA. Man är aldrig så svensk som när man strosar runt på IKEA en lördagseftermiddag kl 14. För ett tag sedan hade vi över en familj på middag där mamman berättade att hon drömmer om att hyra en husbil och åka runt i Sverige. Vi skämtade om att det är inträdesprovet till att bli svensk.

På damtoaletten samsades en mamma och tre-fyra barn. Det var något rart i hur barnen stod på tårna för att nå upp till handfaten och hur de noggrant torkade sina händer efteråt. ”Är alla klara nu?” frågade mamman i sann Familjen Annorlunda-anda. Jag har alltid lite svårt för att vara på varuhus där familjer umgås med varandra samtidigt som de utför sina ärenden (i det här fallet: köpa nya skärbrädor och överväga byte av köksblandare). Den här kvalitetstiden med familjen förväntas att vara trevlig och blir därför inte trevlig eftersom förväntningarna varit för höga redan från början. Samma sak som Kahneman och Tversky konstaterar i prospektteorin. Gekås är mitt värsta exempel på det. Det förväntas att vara ett trevligt besöksmål för barnfamiljer men istället blir det en cirkus av bråkande familjer. Jag menar inte att familjerna inte bör vara där. Jag menar att jag inte bör vara där. Jag är för fragil för att hantera andra människors sinnesstämningar.

I bilen hem spelades Talking Heads. Där och då kändes: livet och pollen i ögonen. Jag lutade mig mot ett paket innehållande en generisk IKEA-byrå (ärligt talat, behöver byråer vara något annat än generiska? Jag skulle aldrig lägga en krona mer än nödvändigt på en byrå och bryr mig inte om att en byrå är mer än ett funktionellt objekt) och skulle kunnat ha rest hur långt som helst. Min bästa känsla: att vara på väg. Vart som helst när som helst. Men helst inte till IKEA på ett tag.

Det är långfredagen och Stockholm vaknar långsamt (på droger och på sorg). Det är en trött stämning i staden. Guldbron ser mer smutsig ut än vanligt. Lyftkranarna trängs som ett konstverk på himlen. Jag knäpper en bild på dem.

På en hipp kaffebar ett stenkast från Medis hälsar ägaren med ett ”tjena” och frågar vilken kaffesort vi är sugna på. Bryggkaffe är ett ohippt alternativ när baristan uppenbart väntar på att flexa med sina mjölkskummarmuskler och tillreda en cappuccino på havredryck. Svårast möjliga att skumma. Kräver sin styrka.

Klockan är 10:47. Jag får en notis i mobilen: ”Hård kritik mot Arbetsförmedlingens kontroll av jobbmatchare – risk att 141 miljoner felbetalas om året”. Min smartphone har snappat upp vad jag arbetar med (på ett ungefär) och skickar numera notiser kring allt som handlar om den svenska arbetsmarknaden. Jag klickar bort notisen.

På Fotografiska yttrar en annan besökare: ”Det här är för avancerat för mig. Den här konsten förstår jag inte.” Fotografiet består av sönderskjutna blommor. ”För patetik är konst och konst är att förstå” som Håkan Hellström sjunger.

Utställningen med Moholy-Nagys fotografier innehåller bland annat bilder av konstrueringen av Eiffeltornet vilket för mina tankar till Barthes essä om Eiffeltornet och hur det enda sättet att undfly Eiffeltornet är att fly in i det. På sätt och vis tänker jag att det är så med ganska mycket, att för att undkomma våra känslor behöver vi låta oss ätas upp av dem. Mest tycker jag om Moholy-Nagys collage av olika bilder, simpelheten och lekfullheten i att klippa samman flera olika fotografier. Det påminner om hur man på lågstadiet klippte samman collage från dagstidningar, men det här är naturligtvis lågstadiecollage på en väldigt hög nivå.

Efter att ha varit på Fotografiska känner jag av någon semi-version av Stendhals syndrom blandat med sedvanligt lågt blodsocker (såsom det lätt blir när man går på museum). Samtidigt tycker jag att konst nödvändigtvis inte behöver vara vacker, att det inte ska vara konstens syfte. Jag föredrar när konst är skitig, eller när det åtminstone finns en diskrepans mellan det smutsiga och det vackra. Som David Ụzọchukwus porträtt.

Inne på ICA Pelikan är utbudet av frukt och grönt välsorterat men utbudet av alkoholfri öl sämre. På Willys Mariahallen är utbudet av alkoholfri öl bättre. Däremot är det rulltrappor där som sinkar tempot. För någon som gång på gång under dagen har tänkt, och känt, att hon har livet i sig är långsamma rulltrappor ett farthinder.

Några timmar senare springer jag återigen i Stockholm. Ebba Grön spelas i mina hörlurar och jag ler åt att det finns något roligt i diskrepansen att ena stunden fika mittemot Riche och sekunden senare mima med till Heroinster & kontorister. Men som ni vet vid det här laget så älskar jag kontraster. Kungsgatan går snabbt att löpa fram på. Jag väjer för tonåringar med bruna snabbmatspåsar i händerna och äldre damer med Louis Vuitton-väskor i händerna. Säkert äkta vara.

På en restaurang kallar kyparen mig för ”madame”. Jag dricksar honom 15 % procent för det.

Slutsats efter en intensiv Stockholmsdag: Kultur är kul. Storstadstempo är trevligt. Och framför allt: jag har livet i mig. Jag har så mycket liv i mig. Glaset är verkligen halvfullt.

När jag var yngre var jag i många år besatt av tanken på att flytta till Stockholm. Jag längtade efter pulsen. Det fanns dagar där jag lyssnade på I Stockholm om och om igen medan jag romantiserade anonymiteten, menlösheten i att vara en enda grå massa. Jag lärde mig tunnelbanelinjerna. Jag läste på om Stockholms universitet. Jag vandrade runt på Södermalm med Google maps. Jag förberedde mig inför att bli gammal nog att ställa mig i bostadskö och betala in 200 kr varje månad för att kanske någon gång, i en imaginär framtid, kunna få ett skyffe längst ut på röda linjen. Kanske i Mörby.

Vad hände sen undrar ni? Spoiler: jag blev tillsammans med en göteborgare. Några månader in i vårt förhållande yttrade jag under en familjemiddag med svärisarna att jag insett att jag tyckte om Göteborg mer än Stockholm. ”Det är inte så konstigt”’ sa dem. ”Det är så det blir när man är kär.”

Sedan dess har jag knappt besökt Stockholm. Nu är jag här igen.

På tåget hit läser vi bredvid varandra, Jag Murakami och du de Geer. Bistrokaffe i röda muggar. Förväntan i hörlurarna.

Att åka med tåg som trafikeras av andra än Statens järnvägar är en futuristisk upplevelse. Överallt skyltas det med uppmaningar om att det finns trappor på tåget att vara uppmärksam på. Det finns trappor och jag trillar inte i trapporna. I gången ligger det en tappad bukett tulpaner. Jag vet inte vem den tillhör. Eller har tillhört. Genitiv är annars en så fundamental del av språket och vilka vi är. Att tillhöra. På det futuristisk tåget har vi alla våra platser, trots att det är biljettlöst. Ingen frågar oss om legitimation, namn eller bokningsnummer. Ännu ett led i det kontaktlösa samhället.

När vi kliver av säger jag: ”Jag älskar att vara på väg med dig”. Att säga så är en förenkling av Boyes I rörelse: men det är vägen, som är mödan värd. Vår framåtrörelse är det som jag tycker allra bäst om. Du och jag i samma rörelser. På Stockholms gator sätter vi nu ner fötterna synkroniserat. Din rytm är min.

Vi har nästan samma jeans på oss. Det var jag som fick dig att köpa de höga, ungdomliga, moderna. Det är du som ofta komplimenterar mig när jag har mina på.

I storstaden kommer min dialekt fram. Jag överdriver, lägger på ett lager göteborgska. Mammor-döttrar och unga tjejer går arm i arm. Det är ett beteende jag inte förstår. På Östermalm levererar jag spaningen: ”Alla har dyra kläder på sig här”. Jag berättar att Rodebjer och Filippa K är två märken jag skulle kunna peka ut i mängden. Också två märken som jag tycker om.

Kaffet kostar mer än det smakar här. Allt kostar mer än det smakar här. Jag springer längs Strandvägen och gör det till en sport att tränga mig fram. Såväl turister som icke-turister använder Ladugårdslandsviken som en kuliss för sina selfies. Asfalten värker under mina fötter. Allt här är så långt ifrån trailblindhet man kan komma.

Vad är det Winnerbäck sjunger? Man måste komma in, i Stockholm. Jag är inte där än.

Jag ringer samtal som ingen svarar på. Hej, lämna ett meddelande efter tonen och abonnenten är inte kontaktbar för tillfället låter det. Utanför mitt fönster yr snön. Är det tråkigt att berätta hur det ser ut utanför ens fönster? Jag tycker i alla fall inte det. Jag tycker att det är intressant att fundera över hur ens omgivning påverkar en. Jag har helt klart blivit lugnare sedan vi flyttade till ett område där den dagliga trafikeringen utanför mest består av hemtjänstbilar och cyklande barn. Äldre par med hundar. Nu har vi bott här så länge att jag har hittat ett mönster i vilka tider den 80-åriga damen mittemot ger sig ut på små besök till en annan boende på gatan. Jag har observerat att de byter dagstidningar med varandra. Damen bär alltid med sig dem tillbaka i en halvgenomskinlig vit påse, en sådan som man slänger avfall i. Hennes hållning är krum.

Jag citerar mig själv á 2018: Idag längtar jag någonstans men jag vet inte vad. Och om det är en plats jag längtar till eller bara ett annat tillstånd. Jag tänker på nattåg till Hamburg–Altona, jag tänker på när fötterna studsar hårt mot asfalten och en runner’s high har infunnit sig, jag tänker på att stå i ett publikhav och känna allt som finns under en konsert. Om sex dagar är jag på en annan plats där det är höghus tunnelbana trängsel liv rörelse. Kanske kan en geografisk rörelse fylla mig med ett annat tillstånd också.

Någon gång kände jag att tiden inte existerade. Tiden existerar inte idag skrev jag. Nuförtiden verkar tid vara en variabel jag inte längre kan ta ur ekvationen. På mitt nya armbandsur syns sekunderna. Jag tänker på sekunderna. Jag minns inte senast jag inte förhöll mig till tiden. Läser på Wikipedia: Tid är en grundläggande dimension i vår tillvaro som gör att vi kan beskriva händelser i vad som har skett, vad som sker nu och vad som kommer att hända senare, det vill säga ge en ordnad följd, en sekvens, av händelser. Jag längtar efter dagar, eller en tid, då den här dimensionen tar mindre plats. Då sekvenserna inte behöver presenteras i en perfekt ordningsföljd. När kommer det någonsin att kännas så igen?