Hur fortsätter jag den här berättelsen? För tre månader sedan insåg jag att det slog ett annat hjärta inom mig. Där och då kunde jag såklart inte veta att hjärtat faktiskt slog. L laddade ner en graviditetsapp fem minuter efter att jag hade presenterat min evidens. Han somnar med handen försiktigt på min mage. Dagen efter jagar vi runt mina syskonbarn på ett museum. Jag tänker, är det såhär det kommer att bli. Några dagar senare sitter vi hos barnmorskan som frågar hur det känns. “Överväldigande” svarar jag. “Men börjar det inte sjunka in lite nu när ni har vetat det några dagar?”. Jag antar att jag svarar ja för att bibehålla den goda stämningen. Jag är noga med att säga att det är ett efterlängtat barn.

De senaste månaderna har varit mycket, men framför allt har de känts som i en dvala; hålla sig vaken, försöka att orka, göra det jag kan för att bibehålla min bristande energi. På mornarna har jag i en dvala tagit in hur mina tågmedresenärer har tagit plats på sätena. Vitbyxan med det permanentade håret som alltid tränger sig innan dörrarna öppnas vid perrongen. Mannen som arbetar som lärare, förvarar sina hörlurar i en särskild fodrad väska, klär sig praktiskt; han har alltid grova kängor av modell gore-tex på sig, där gräs sitter fast på undersidan. Den yrkesmässigt svårplacerade kvinnan som alltid håller för öronen när tåget bromsar in. Hon klär sig praktiskt, inte sällan regnjacka, använder hissen; kanske har hon artros i benen. Kanske jobbar hon på kontor, kanske med något träligt ekonomiyrke, eller så indikerar hennes praktiska klädsel att hon är förskolelärare. Jag har tänkt: ser de att allt är förändrat med mig?

Runt omkring mig pågår världen. På ICA trängs tonåringarna i snabbkassorna, de handlar vaniljglass och maryland-cookies. Jag blir rörd av hur de kommer att gå hem till någon av dem och äta glass med varsin sked ur samma burk. Doppa kakorna i kall mjölk. Medpassageraren bredvid mig på tåget växlar mellan att programmera och att söka på saker relaterade till utmattning. En rapport vid namn Vägen till väggen får han upp. Efter ett tag slumrar han till. Dator i knäet. När han vaknar till letar han fram roliga klipp på katter på mobilen. Jag tänker på att jag läste någonstans att roliga videoklipp på djur är ett av kapitalismens verktyg. Vi tar en paus för att titta på roliga videoklipp på djur för att få ork till att arbeta ett tag till.

I kronologin är det såklart helt rätt att det som sker sker. Förra hösten och vintern var tung. Vi är nygifta och kära. Ett barn på det är givet. Det här är vändningen! Helt enligt manus! I mig är det också rätt, ofta känns det lätt, men ibland känns det tungt. Rädslan över att det här vackra ska tas ifrån mig. Oron över att jag inte längre känner mig som jag, utan min ork och utan min löpning. Oron över att vi kanske visst kommer att bli leklandsföräldrar som förser våra barn med artificiella slushblandningar i amerikaniserade avlånga dricksglas! Sådana föräldrar som vi har sagt att vi aldrig kommer att bli.

Men när oron kommer försöker jag att tänka på det tidiga ultraljudet och hur vår lilla bebis låg där och vred på sig, hur hjärtat tickade så fort. Och just nu växer det inom mig. Blåbäret är inte ett blåbär längre utan en mango. Känslostormarnas känslostorm pågår och jag är säker på att det kommer att vara värt det.

7/7

Vi färdas fram på vägarna med ömsom sommarprat ömsom tillsammans ihopsatt spellista. Stannar till och dricker termoste utanför ett shabby motell slash värdshus. ”Bor det många pedofiler här?” frågar jag och refererar till Alex Gordh Humlesjös sommarprat som vi precis har lyssnat på.

Fika äts på ett överprisat sommaröppet café vid havet där folk har stannat till med sina båtar. Men kaffet är gott. Det är lokalt malda bönor som serveras på ett sådant här ställe såklart. Efter några timmars åkande fram och tillbaka mellan caféer och gårdsbutiker är vi framme vid vår slutstation. Jag springer längs med en 70-väg med hetsig trafik. När jag viker in på en sidoväg springer tre lösa hundar från två olika trädgårdar mot mig. Stå stilla stå stilla visa ingen rädsla. Det värsta som händer är att en av bulldogsen slickar mig på benet. För en hundhatare är det ganska illa.

På kvällen är vi på konsert. Joel Alme med band är tajtare än någonsin. Åtminstone känns det så där och då. Vid bordet bredvid slänger sig gästerna med termer för att visa på sitt vinkunnande under konserten. ”Vad spritisigt det här vinet är”. När vi går tillbaka till hotellet efter konserten frågar jag: ”varför känner jag ett förakt mot medelålders par som har haft kriser?”. ”Nej, du känner ett förakt mot medelålders par som du tror har haft kriser”. När jag somnar är jag yr av trötthet.

8/7

”Så nära bakis man kan komma” konstaterar jag att jag är. Vi far fram och tillbaka mellan Orust och Tjörn. Dagen flyter på som i ett töcken. Äter bulle, äter pizza, ser hav, klippor, cyklister, slingriga vägar. När vi börjar närma oss hemmet och ser vår kära hemstad breda ut sig i horisonten blir jag tårögd. Jag vet inte om det är tröttheten eller lokalpatriotismen som talar. Kommer hem, bakar kaka, städar, vattnar. Zucchiniplantorna brer ut sig allt mer i växthuset. Myntan, eller ska vi kalla den för ogräset, också för den delen. Jag har mojitovirke så att det räcker åt ett helt kompani. Är avtrubbad av trötthet och det känns som att inget resonemang blir bra i huvudet. Dagens bästa: att somna tidigt i min egen säng. Tryggt.

9/7

Jag springer två rundor under dagen, totalt tre timmars löpning. Någon gång, eller flera gånger, tänker jag att det finns något idiotiskt i att vara långdistanslöpare (får jag kalla mig själv för det?) och gång på gång mota bort hjärnspökena som uppkommer; trosorna skaver, är inte skorna ojämnt knutna, mår jag inte lite illa, borde jag inte svänga hemåt här, är det verkligen bra att springa när det är så här varmt? Men jag mår också så fantastiskt bra av det. Det är njutning att springa och lyssna igenom alla Annika Norlins låtar på svenska. Det är en belöning att nå fram till sjukhusområdet och kunna norpa till sig mogna körsbär som hänger i klasar på träden.

Emellan löpningen är mina föräldrar på besök. ”När såg jag dig senast?” frågar pappa och det är en påminnelse om att dagarna, veckorna, månaderna springer förbi fort. Vi sitter länge runt matsalsbordet och äter kaka. Det finns ingen stress i den stunden och det är tryggt att vara där. Reflekterar över att jag är trygg när jag har flocken samman. Jag mår som bäst när jag har människor som jag tycker om runtomkring mig och som sämst när jag behöver skiljas åt från personer jag tycker om. Ytterligare en reflektion: det är en ynnest att jag har så många personer som jag håller av. Att känna så mycket för andra. Det är fint.

10/7

Jag läser Knausgårds Om sommaren. Han skriver: ”Men eftersom människan i grunden är en social varelse och går under utan kontakt med andra kan relationerna inte bara klippas av, de måste ersättas med något annat, och få saker ersätter närvaron av andra människor på ett mer tillfredsställande sätt än skrivande”. Orden träffar. Så länge skrivandet existerar kommer jag aldrig att känna mig helt ensam.

Av någon anledning börjar tänka på en bekant till mig som benämner sig själv som kulturellt kristen. Jag tycker att Björn Wiman skriver intressant om det, att den kristna tron stundtals handlar mer om tillhörighet än en religiös övertygelse. På mångt och mycket är jag också kulturkristen. Jag är för pragmatisk för att kunna känna någon form av religiös övertygelse, hur gärna jag än skulle vilja ha en tro att luta mig emot. Personligen tror jag att tron och tillhörigheter går samman. Jag har i alla fall svårt att känna tillhörighet genom kyrkan då en basal del, tron, saknas. Ändå planerar jag paradoxalt nog att gifta mig i kyrkan.

Under kvällen gör vi moussaka. Det finns något terapeutiskt i tillagningen av moussaka. Skiva moussaka, salta ur moussaka, grilla moussaka i ugn, göra färssås, göra en becha, riva ost, montera moussaka. För mig är moussaka det godaste man kan äta.

11/7

Klockan ringer vid 05.44 och jag beger mig iväg till simhallen. Där är det jag och några till, alla äldre. Väl i bassängen går jag in i min egen bubbla. 25 m fram, 25 meter tillbaka, repeat. Under den timmen jag är i vattnet tänker jag inga kvalitativa tankar, jag bara är. Kroppen mjuknar i vattnet. Jag älskar de begränsningar som simningen för med sig. Efteråt sitter jag ensam i bastun, utbredd, och känner att det här är det optimala sättet att starta en ledig dag på.

Under dagen besöker vi församlingshemmet där vi ska ha vår bröllopsfest om några månader. Det klickar inte med vaktmästaren som visar oss runt. Efteråt går jag runt hela dagen och muttrar om att ”vi minsann inte ska ha ett honnörsbord” som vaktmästaren så innerligt försökt övertala oss till. Vaktmästaren beskrev det som att ”borden kommer att vara som tarmar som sträcker sig ut”. Jag äcklades av den liknelsen. Förvånande nog gick min fästmans skämt om att ”förhoppningsvis gifter man sig bara en gång i livet” inte hem.

12/7

”En evigheternas evighet kvar” sammanfattar jag det för en vän som trilskas med att säga att min semester snart är slut. För det är så det känns, och det är så det känns med mycket. Överlag trivs jag inte så bra med att vara ledig. Jag vill gärna ha aktiviteter och känna meningsfullhet. Under morgonen ösregnar det ute och jag ligger kvar länge i sängen, läser Knausgård och dricker te. Det känns som att vara på hotell.

Lagom till lunchtid beger jag mig till Jönkan och träffar mina gäris, ja, det är så jag tänker på dem. De har varit med mig så länge nu, sedan vi nästan varje lunchrast gick till Hemköp och köpte bananer under gymnasiet till studenten där vi dansade på borden (fullt nyktra) till att vi har flyttat åt olika håll, ingått olika relationer, gjort slut i relationer, någon av oss har fått barn. Men trots förändringar och olika vägval finns den där trygga dynamiken mellan oss kvar. Vi äter pasta och pizza och skrattar och har allvarsamma diskussioner och jag känner: precis här vill jag vara precis just nu. Tur att vi lever samtidigt som Krunegård hade uttryckt det. (En gång länkade pappa sen låten till mig och då blev jag rörd.)

Det är midsommardagen, vi promenerar hand i hand, fältet med raps tornar upp sig bredvid. Du säger ”det här är som en förort”, jag säger ”som typ Märsta menar du?”, du säger att ”ja, om det här hade varit i Stockholm hade det funnits en tunnelbanelinje här”.

Midsommardagen är också att besöka en kyrka, fundera över hur man håller buketten, var gör man av buketten, hur snabbt ska man tåga in i kyrkan, hur kommer det kännas när trettiofem ansikten sitter och stirrar på oss när vi säger ja till varandra. ”Jag kommer inte fixa det här, jag är nervös redan nu” säger jag. ”Men tänk efteråt, då äter vi bullar och minglar utanför kyrkan, det kommer att gå bra”, säger du. ”Vilken sorts bullar?” frågar jag vilket är en rimlig fråga av en person som älskar svenskt fika.

Midsommardagen kan också ägnas åt att springa till tonerna av Göteborgs storhet. Medan svetten rinner ner i ögonen och orsakar svidande går det att fundera över om det bäst klassificeras som en Håkanrunk eller som en Håkanorgie. Håkanrunk är kanske bäst i det här fallet. På hemvägen möter jag en granne som konstaterar att han ”har hunnit tända grillen, grilla, äta och släcka grillen” under tiden som jag har varit ute.

På midsommardagen kan man också skriva till en gammal vän, skriva ”tänk att du har hittat the love of your life och att allt blev så himla bra för dig” och mena det av hela sitt hjärta. Man kan också tänka: jag hade kunnat sympatilägga sju sorters blommor under kudden för den här personen, allt för att han ska bli lycklig. Men det behövdes aldrig. Han fann kärleken ändå.

Jag hoppas att jag kommer att minnas den här perioden som en vår då jag har näsan i Noréns första dagbok konstant. 2000-2003 är jag i på tåget, i sängen, i soffan, på ensamma luncher på jobbet. Jag taxöronviker sidor som berör mig särskilt. Ibland blir det många i rad, ibland blir det få. Vid det här laget är boken fläckad av bläck, smuts, avskavt nagellack, fettfläckar från den skitiga matlådan. Jag är inte den som bryr mig om att hålla böcker i ett bra skick. De ska läsas. De ska vikas. Understrykningar ska göras.

Noréns dagböcker är som en trygg varm filt. Min vardag levs parallellt med hans utläggningar om vad han gjorde 14 maj 2001 (läs: följde rösträkningen i det italienska valet och repeterade). 

Jag konstaterar för mig själv: det är märkligt att jag kan känna starkare samhörighet med en över 50 år äldre man än med jämnåriga i min egen generation. 

I en intervju svarar Lars Norén att “för mig är det största äventyret att göra ingenting”. Så känns det för mig också. För mig är det ett äventyr att vara i mig själv för mig själv. Jag behöver inte så många yttre stimulin. Jag har inte nära till tristess och de gånger jag känner tristess så brukar det föda med sig kreativitet. Jag tänker att min uppväxt, som sladdis och utan syskon i närliggande ålder, har format mig till att trivas i mig själv och i att skapa mina egna lekar.

För mig känns saker och ting mycket. Det måste få kännas. Jag tänker ofta tillbaka på första avsnittet av Skäringer & Mannheimer där de talar om att det finns något skevt i att sätta sig på ett flygplan och vara så van vid att flyga, att vara påväg, att man inte längre känner pirret i magen. För mig känns allt. Jag känner en barnslig eufori över våren, över sommarens intåg, över vad jag gör just nu, över vad jag ska göra imorgon, över livet och över att vara livs levande. För mig är det ett äventyr att vara i de här känslorna i den här världen. Jag behöver inte konstruerade underhållningar, behöver inte skrattyoga eller escape rooms eller att trängas i någon disconedsläckt bowlinghall. Jag skapar mina egna äventyr själv. Just nu är den här Norénfebern ett äventyr för mig. Jag ser framemot att fortsätta läsa hans dagböcker i sommar.

Och bara så ni vet: jag högläser såklart ur En dramatikers dagbok så fort jag får chansen.

I

Vi tar mått på min kropp. Det känns fel, även om det är initierat av mig, även om det är för en bra sak (en vit klänning i tyll, kanske satin, kanske med spets, kanske med puffärm, klär jag ens i puffärm?). För mig blir mått en slags mätning av kvinnlighet; byst, midja, stuss. Där har jag inte mycket att komma med. Det får mig att tänka på dikten Åkej av Sonja Åkesson; som handlar om att passa in och att vara tillräcklig i ett kvinnoideal. Jag har så svårt att kroppsligt känna att jag passar in i ett ideal. Svårt att förhålla mig till min kropp. Jag får göra som Åkesson skämtsamt diktar: måla kryddhyllan i någon piffig färg. Den sortens kvinnlighet är jag bättre på.  

II

Jag cyklar hem med en kruka färsk dill i fickan på min bruna manchesterjacka. Fleetwood Mac i lurarna, bara ben, den blåa bussen på vägen intill som kämpar med att försöka ta sig ikapp. Jag njuter när bussen tvingas stanna vid en hållplats och att jag just denna dag vinner tävlingen ”är det jag eller bussen som tar sig förbi Danska vägen snabbast?”. Tyvärr en gren jag ganska ofta förlorar. 

III

På tåget sätter det sig en yngre kille bredvid mig. ”Är det okej om jag äter? Jag har inte hunnit äta någon lunch”. Jag säger ja och han fiskar upp en låda med chow mein eller lo mein eller någon liknande nudelanrättning. När han sitter och slurpar i sig sina kalla nudlar inser jag att jag aldrig kommer kunna ha med nudlar att göra utan att tänka på hetsätningen av nudlar i avsnitt 7 av Fleishman Is in Trouble. Apropå lo mein. 

IV

Syrenen blommar. Jag är på promenad i kvarteret, shortsen är på, kepsen är på huvudet och Meat Loaf är i lurarna. Jag är dock någon lightversion av ett Meat Loaf-fan. Den enda låten jag lyssnar på är I’d Do Anything for Love (But I Won’t Do That). Jag möter en granne som vill chitchatta. Hemmavid kallar vi honom för Volvo-Gurra*. Det är ganska roligt det där med grannar, hur vissa går under benämningen “de med dräneringshuset” (viktig fråga: hur lång tid efter en dränering kan ett hus fortsätta att kallas för dräneringshuset?), “hon med hemtjänst”, “de med lådcykeln”. Hursomhelst frågar pensionerade Volvo-Gurra mig om vad jag jobbar med. Jag berättar i stora drag. Jag tycker alltid att det är lite pinsamt att berätta vad jag arbetar med. Jag tror att det bygger på att jag inte vill att andra ska tro att jag tycker att jag är viktig. Dessutom är jag rädd för att trötta ut personer med att prata om mitt jobb (vilket är ologiskt då jag tycker att det är intressant att höra andra berätta om sina arbeten). “Det där skulle jag aldrig klara”, svarar Gurra, “jag skulle bara tycka synd om människorna”. Jag tänker att det sällan är en lösning att tycka synd om andra. Att tycka synd om någon blir att frånskriva personen sin handlingskraft. Oavsett vilken situation och tillstånd vi befinner i oss har vi ju ändå någon form av handlingsutrymme, även om det ibland kan vara ytterst begränsat. Det säger jag inte till Gurra utan jag svarar att “jag skulle aldrig klara av att jobba på Volvo”. För människor klarar jag av att arbeta med. Till skillnad från montörsjobb. 

V

Till sist beställer jag en klänning. I vitt med lagom mycket spets. Som förhoppningsvis kommer att passa mina mått och kunna bäras på mitt bröllop. 

*Mannen i fråga heter givetvis inte Gurra. Anonymiserar såklart.

I Göteborg skiner solen. ”Vad varmt ditt hår är” säger min trolovade medan han lutar sig mot mig i väntan på vagnen. Asfalten är varm. Allt är varmt. Vid Backaplan är det något helgjippo. Föräldrar och barn köar i en lång rad som sträcker sig runt köpcentret. Vi går in på ett old school-aktigt Coop och tittar på utförsäljning av djurmatskålar, halloweendekorationer, klädnypor, jeans i herrstorlek. Det är en ynnest att vara tillsammans med någon som också tycker att det är ett äventyr att besöka obesökta matbutiker för att granska produktutbudet. På Stora Coop Backaplan finns allt. Åtminstone känns det så. 

Göteborgsvisiter innebär alltid att jag saknar tiden när jag studerade här. När jag var i Göteborg regelbundet och kunde följa körsbärsträdens blomning på Järntorget från dag till dag. Det innebar att hoppa till i lektionssalarna, läsesalarna och lunchrummet var trettionde minut när det pågick sprängningar (till förmån för västlänken) precis utanför. Aldrig vande jag mig, alltid blev jag rädd. På många sätt kan jag känna mig ambivalent till de här åren, det känns avlägset, men jag kan ändå romantiska före- och efter-tentaölen på Andra lång, stämpelkortet i elevcafeet och att strosa genom ett nyvaket Gbg. På den tiden bar jag grön basker, hade lugg och fick alltid samvetskval när de smsade från jobbet och frågade om jag kunde hoppa in samma kväll. Nu är jag bara här ibland. Det finns inte en kontinuitet i det. Göteborg är inte vardag för mig längre.

Lars Norén är med mig, jag läser hans dagbok på tåget, i sängen, på caféer. Viker taxöron och gör skeva understrykningar med bläck i hans dagbok. Jag känner mig nära honom. Det är fascinerande att jag kan känna närhet till något som skrevs i millennieskiftet av en över femtio år äldre man. 

När jag springer genom Keillers park har jag Losing my religion i öronen, jag tänker att det finns något krisigt i att vara en person som springer till gubbrock, å andra sidan är väl löpningen en form av känslohantering för mig? Det vet ju alla vid det här laget. I Keillers park är picknickfiltarna utbredda, bubbel korkas upp. Intensivt kubbspelande pågår. Tre tjejer kissar i avskilda buskar. Jag väjer undan med blicken. På Rambergets topp hade det varit storslaget att vara ensam, men det är jag inte. Fler vill ha Göteborgs stadssiluett som en kuliss. Där och då tänker jag: jag måste bejaka det som får det att spira i mig, euforin, jag måste vara rädd om det. 

Dagen efter väntar det blommande päronträdet, planteringarna och fiskarna på mig hemma. Jag känner en sådan ömhet över plantorna som frodas (det är nästan så att jag vill mäta deras framsteg med linjal från dag till dag) och fiskarna som gapar med sina gulliga munnar. Jag reflekterar över att det här är beroenderelationer; utan mig, inte ni och att jag mår väldigt bra av att fokusera på det som ligger utanför mig själv. Durkheim skriver att människan “[…] inte kan leva utan anknytning till ett objekt som överlever henne, och att skälet till att detta upplevs som nödvändigt är hennes behov av att undvika känslan av fullständig förintelse. […] livet blir outhärdligt om det inte finns något skäl till vår existens, någon mening som rättfärdigar livets prövningar”. Jag vet inte om allt behöver utmynna i någon slags meningsfullhet, men ofta kan jag ändå landa i att det jag har en mening; ofta för mig själv, men ibland för andra också. Hur som helst kan jag känna att det finns en mening i att få annat (och andra?) att växa och leva runt mig. 

Samtidigt tänker jag att det finns något i det Lars Norén skriver i sin första dagbok: ”Det får aldrig bli färdigt. En dörr måste stå öppen så att det oerhörda kan vandra in”. Jag får inte nöja mig, tänka att jag har nått fram, att det här är allt. Jag har mer att ge. Det finns mer meningsfullhet att hämta. 

På kvällen går jag en promenad och ser en kvinna som intervallgår upp och ner för en asfalterade backe med en skottkärra. Kärran är fullastad med jordsäckar. Å ena sidan en märklig träningsform, å andra sidan en modern tappning av myten om Sisyfos; enligt Camus är det vi själva som skapar värdet i våra liv. Och att gå upp och ner med en tung skottkärra, det kanske har en mening för vissa? Troligtvis inte för mig. 

För nästan exakt ett år sedan blir jag friad till. Det händer under en promenad och det är oväntat att det skulle ske där och då. Efteråt sittert vi och tittar ut över vattnet. En ekorre klättrar i ett träd bredvid. Vi äter smörgåsar med mozzarella och avokado. På vägen hem går vi hand i hand och pratar om tre hus vi är intresserade av. Ett 50-talshus med retrotapeteter, ett 20-talshus i trä och ett 70-talshus i området vi pratat om så länge. 

Dagen efter är det söndag. Jag lägger min löprunda så att den går förbi alla tre husen. Jag inser att 50-talshuset ligger för centralt och för nära där vi bor nu för att det ska kännas rätt. 20-talshuset är fint men har en lite för liten trädgård. Utanför 70-tals huset ligger en svart hund på  trappan. Den rör sig inte en millimeter när jag springer förbi på trottoaren. Jag tänker: här vill jag bo. 

Två dagar senare fikar jag med mamma. Jag har en sak att berätta, säger jag. Vi har förlovat oss. Vi pratar om förlovningen. Utanför caféet gräver förskolebarnen i sandlådan. De mindre barnen tultar runt i sina funktionskläder. Jag har en till sak till att berätta, säger jag. Hennes blick rör sig osökt mot min mage men den är platt, tom, obefruktad. Jag berättar om husen. Vi tittar på bilder och jämför. Det känns som en lek. Allt är hypotetiskt. Vi kommer ju ändå inte att bo i något av de husen. Eller?

Dagen efter är jag på ett jobbärende i Alvesta. Det är en tryckande värme den dagen som ger mig huvudvärk. Jag hittar inte i Alvesta. Jag blir svettig av stress.. Ett möte drar ut på tiden. Jag har svårt att uppbåda engagemang under mötet. Jag äter en inplastad smörgås efteråt. Smöret smälter mellan mina fingrar. På vägen hem börjar jag tänka på 70-tals huset med tidstypisk gillestuga, skavda tapeter och tvåglasfönster. De nuvarande ägarna har Jesus-symboler i nästan varje rum. Jag tänker: undra hur det där huset skulle bli om vi plockar bort Jesus och fyller det med oss. Samma dag gör jag en budget, räknar på lånelöfte, pantbrev, lagfart och driftskostnad. Jag presenterar siffrorna med en självsäkerhet sällan skådad. Säger: Ska vi inte lägga ett förhandsbud?

Dagen efter består av grubblande och efterforskningar. Hur många procent lägger man i förhandsbud? Jag finkammar Hemnet och räknar ut vad medelpriset för liknande hus i omgivningen har varit. Äntligen kommer mina högskolepoäng i matematiska uträkningar till nytta. På lunchrasten promenerar jag två varv runt sjön utanför kontoret. Solen skiner och näckrosbladen ser så sköra ut på vattenytan. Axlarna spänner av nervositet. Vi bestämmer oss för att lägga ett bud dagen efter. 

Dagen efter är det fredag. Jag ska precis in i ett digitalt möte när du ringer. Att du ringer vet jag innebär goda nyheter för vi ringer aldrig varandra annars. Du säger: det är vårt om vi vill ha det. Vi vill ha det. Samma kväll går du på personalfest. Jag googlar: är det en dum idé att köpa hus när man är 26 år?. En annan googling: hur tar man hand om ett hus?

En helg går. Det är den långsammaste helgen i hela mitt liv. 

Måndagen därpå får vi äntligen se huset. Vi är där alldeles för tidigt. Mäklaren är också där tidigt. Hon säger: jag visste att ni skulle vara här tidigt. Det brukar vara så. Vi tittar på skeva vägglister, sprunkande rabarberbuskar, inbyggda vitvaror. De tidigare ägarna säger: förr i tiden hade man midsommarfirande i källaren här. Det kommer ni också kunna ha. Vi förstår aldrig varför man i hela friden hade midsommarfirandet i källaren men vi köper det. Vi köper allt. Några timmar senare skriver vi på papper. Vi får med oss en drös papper hem. 

Morgonen efter vaknar jag upp och gråter. Säger: det är för mycket känslor i min kropp. Jag är så lycklig. Jag kan inte hantera det här. Det här är början på något nytt. 

På något nytt och underbart som ett år senare fortfarande känns som det bästa beslutet vi har fattat i vår relation. Kanske i våra liv. Tänk vad mycket bra den här flytten har fört med sig.