Nio veckor som förälder
under den tiden har såret på min mage gått från att vara en ytlig sårskorpa till att blekna till att mörkna igen
i början vågade jag knappt kolla på det
det kändes som att bara en blick kunde få ärret att spricka upp
trots att jag rationellt sett visste att det yttersta hudlagret läker fort

nu känns det som en ofrånkomlig del av mig
varken vackert eller fult
det skaver inte längre

under den här tiden har mitt barn vuxit tio centimeter
hans ögon har gått från att vara mörka och stängda till nyfikna och ljusa
han föddes med rivmärken i ansiktet
de har försvunnit nu

jag har ammat honom medan hantverkarna dag ut och dag in har rustat upp grannens tak
jag har sett dem äta morgonmacka både i företagsbilen och nu senast
sittandes på muren i solen med gälla arbetsshorts
medan tegelpanna efter tegelpanna har lagts till rätta
har en ny vardag utkristalliserats

nu är taket klart

det är surrealistiskt att tänka på att jag innan pendlade två och en halv timme om dagen
åt frukost på tåget
gick promenad i mörkret hemma efter jobbet
var en person som gick på konserter bokreleaser teater
och att det upphörde så hastigt
överhuvudtaget att jag var en person som en annan person inte var beroende av

och jag saknar ingenting av hur det var innan
jag läser om artister som ska ut på turné
jag köper inte biljetter
jag längtar inte dit

jag lär mig att mjölkstockning är mastit på latin
och att man bäst botar det med värme innan amning och kyla efteråt
jag läser om språng
min son har varit inne i två stycken än så länge
jag övar in pickman fold
det är mitt nya partytrick

(som om jag hade partytrick innan)

i min googlehistorik:
barn låter som ett får
barn bräker
gnäggande spädbarn

jag googlar på allt
det gjorde jag innan också

På BVC talar de om bepanthen
som hälsofreaksen talar om gurkmeja och lekmannasnickaren om superlim
röd stjärt skorv utslag denna mirakelsalva verkar vara sköterskornas svar på allt
jag är säker på att den skulle funka som glidmedel också
i ren protest köper jag zinksalva istället
den är förresten billigare
och finns på ICA

när han var ny
och hans ostadiga nacke kunde ha varit en metafor för hur sårbart allt kändes
bar jag honom i sjal medan jag planterade gurka zucchini tomat
jag var så rädd
för att råka smutsa ner honom med jord

nu står plantorna i växthuset
rangligheten börjar sakta släppa
gurkspröten lever i en egen rytm
mitt barn kan hålla sitt huvud någorlunda upprätt när jag bär honom
han sover med huvudet mot mitt bröst medan jag vattnar plantorna
hatten är på sniskan
snarkningarna låter ungefär som motorerna i en veteranbil

jag ser ner på jorden och tänker på en låt med Annika Norlin
hon sjunger om att hennes barn har fått henne att inse att den egna existensen inte utgör någon ångest längre
av jord har du kommit, jord skall du åter bli

vad som än händer kommer han att vara jag
och jag vara en del av honom
och veckorna kommer att gå
innan idag rullade han nästan runt
det är sånt han lär sig

det är sommarvärme nu
vi har köpt en fläkt för att han inte ska bli för varm

tillsammans ska vi skörda frukt i år

Vi reser till Borås, jag och familjen. Målbilden har varit att packa ner A:s elefantfilt i väskan. På samma sätt var målbilden efter förlossningen att klä honom i hans björnoverall vid hemresan från BB. (Och innan dess så många andra målbilder; bygga ihop spjälsängen, som ännu är oanvänd, köpa vagn, bära preggobyxor för första gången, vara på första ultraljudet, berätta för andra att han var ett litet hallon i min mage).

”Sjuhärardsångest” beskriver jag Borås som. För mig är Borås synonymt med Elfsborg, Pinocchio-statyn, textilindustrin, djurpark och regn. Mycket riktigt regnar det när vi kommer fram till Borås. Eller egentligen är det inte regn, det är ett envist svagt droppande alternativt hög luftfuktighet. Vi börjar Borås-visiten med att äta på en indier där ägaren envisas med att plocka av bordet och torka av bordet minutiöst medan jag sitter och matar A. Jag ser en korrelation däremellan och känner: kan jag inte bara få mata min avkomma ifred utan att känna att någon främmande tittar på mina bröst.

Ett tag hade jag en vän som bodde här i staden. Jag ser den ur hans point of view, ser platser som han har berättat om. Borås påminner också om när jag och L ibland åkte bussen, det var innan ett tyskt lågprisbolag tog över stora delar av busstrafiken, mellan Jönköping-Göteborg och tur och retur istället för att ta tåget. Det var en resa av förväntan, att sitta på bussen till varandra. På den tiden var det ett äventyr att sitta på våning två i dubbeldäckarbussarna. Förresten, det är det fotfarande.

Att besöka olika platser, promenera, titta på arkitektur, fotografera, hitta någon fin park, sitta på ett café vi inte suttit på tidigare, det kommer alltid att vara min och L:s grej. Och medan regnet duggar lätt på oss promenerar vi genom Borås vårmarknad och tittar på ekivoka snoppballonger som trängs bland heliumballonger föreställande enhörningar, Sonic och giraffer. Att upptäcka saker såhär, kravlöst, det är en lågintensiv njutning. Man ger inte så mycket av sig själv när man åker till en ny, eller relativt ny plats, men man får tillräckligt tillbaka i form av stimulans för att det ska vara värt det.

På tal om stimulans anmälde jag mig och min bebis till babymassage häromdagen. ”Jag ser det som ett experiment, en observationsstudie” säger jag, ”eller som KBT. Jag kan alltid skriva en dikt om det”. Och på sätt och vis kanske det är så jag funkar. De flesta upplevelserna omvandlas i text. Och för att skriva måste jag uppleva. Jag antar att jag har en ganska fenomenologisk ansats. Men skillnaden med att åka till Borås vs att gå på babymassage (och samtal om familjetillvaron, det är BVC som anordnar det hela) är att det sistnämnda kräver saker av mig. Det kräver att jag är en del av ett socialt sammanhang och att jag utmanar min integritet genom att eventuellt öppna upp och berätta om egna erfarenheter. Men som sagt. Det kan säkert bli en dikt av hela spektaklet. Och det kan det vara värt.

Våren är här. Jag påtar mest i trädgården. A sover intill mig i vagnen. Ibland sover han mot mitt bröst medan jag håller på. Ibland är jag tvungen att sluta tvärt med det jag grejar med (torka av växthusglasen, rensa ogräs mellan plattorna, såpaskrubba av trallen inför oljning) för att mata honom. ”Det är bra, då får du naturliga pauser” konstaterar svärmor.

”Jag vet inte om jag är så bra på det här” säger jag till L efter att ha planterat i varenda kärl, eller åtminstone sådant som kan förställa kärl, vi har i våra ägor. Jag har jord under naglarna, det är jord på köksbänken. Förra året, i inledningen av odlingssäongen, kände jag mig för mycket som Bosse Rappne där jag stod med bruna nagelkanter och jordfläckar i ansiktet, att jag bestämde mig för att låta naglarna växa ut. Det måste ju vara möjligt att både odla och bejaka sin inre kvinnlighet* resonerade jag medan jag växlade mellan att fila naglarna, måla naglarna, omskola plantor, vattna. Jag får lust till det i år också, men då med ytterligare en dimension: att vara den där välvårdade mamman** som har tid att måla sina naglar. Att vara hemma på dagarna har omedvetet gjort att jag har anammat någon så kallad soft girl-anda*** där jag ägnar tid åt att fundera över mitt utseende och över hemmet. Hur kan jag piffa till det där, hur kan jag organisera det där bättre; tur att jag bryter av med att lyssna på ett seminarium om Freuds Vi vantrivs i kulturen.

Jag tänker att på något sätt föder en sak en annan. I alla fall blir det så för mig. Börjar jag måla naglarna kommer jag snart börja stajla min lugg. Börjar jag organisera i skafferiet kommer jag snart att se över badrumsskåpen också. Sen har vi det där med odlingen. Att börjar jag odla tomater småskaligt kommer jag snart ha utökat till fler sorter. På sätt och vis är det bra och ger en framåtanda. Men det blir också ganska krävande för mig att upprätthålla alla de här handlingarna och all den här strukturen. Fallerar luggen fallerar snart naglarna. I ett gammalt avsnitt av Filosofiska rummet reflekteras de över livsregler och hur det kan betraktas som ett sätt att få en struktur i tillvaron. Livsregler är något fundamentalt att hålla i sig i, samtidigt som de också reflekterar över att det skapar krav. Jag försöker att låta bli att tänka på exemplen ovan som regler och krav. Det kan få vara en lek. Naglarna och luggen kan få vara fina ett tag! Om jag tappar det efter några veckor är det inte hela världen. Då kan jag återgå till att ha håret i tofs och få jord i näsan när jag påtar i rabatten. Däremot är jag ortodox när det kommer till att upprätthålla mina mer etiskt präglade livsregler och de regler jag har satt upp kring hur jag förhåller mig till andra.

”Men egentligen spelar det ingen roll”, konstaterar jag, fotfarande med jord under naglarna, ”det här är ett billigt intresse och jag mår bra av det. Det är trial and error och jag lär mig under tiden”. Och framför allt är det något som känns meningsfullt vilket som får mig att knyta an till Freuds resonemang om att utvecklingen i samhället (på till exempel ett socialt, tekniskt och naturvetenskapligt plan) inte har bidragit till att vi blir lyckligare. Jag tror att vi behöver gå tillbaka till det grundläggande ibland. Som att sätta ett frö i jorden. Och att berätta om det för andra. Och ibland sker berättandet online, genom en text, på en blogg.

* Begreppet ”inre kvinnlighet” är så oerhört vagt. Var börjar och slutar 1) det inre och 2) kvinnligheten? När blir en inre kvinnlighet en yttre kvinnlighet? När blir en kvinnlighet en androgynitet eller maskulinitet? Bejakar man verkligen sin inre kvinnlighet när man målar naglarna, då det i sig är en yttre (synlig) aktivitet?
** Med handen på hjärtat kommer jag aldrig att bli den där mamman. Jag är alltför ointresserad av det som ingår i konceptet ”välvårdad mamma” och de förväntningar som ingår i det begreppet. Jag tror att jag föredrar att vara lite ruffig i kanten.
*** Jag gissar på att vi om ett halvår väldigt vagt kommer att komma ihåg innebörden av begreppet soft girl, precis som med majoriteten av alla dessa Tiktok-trender. Men det är ändå något fascinerande med hur trenderna tar sig från sociala medier till debattartiklar i tidningarna.

Idag har A varit här i en månad, men i en mer abstrakt form har han varit här hur länge som helst, i form av längtan och drömmen efter ett barn, efter moderskapet, efter att vara en familj. Det är honom jag har längtat efter sedan jag var liten och frågade och svarade på frågan “hur många barn vill du ha när du blir stor?”. Det var med honom i åtanke som jag läste böcker om föräldraskap under gymnasietiden. Det var drömmen om honom som gjorde att vi flyttade till ett boende med extra sovrum. Det var honom vi tänkte på när vi målade detta extra sovrum blåbärsblått (han har ju faktiskt kallats för Blåbäret under hela graviditeten). 

Sedan han kom har jag behövt skriva dagbok varje dag för att få en fast punkt i tillvaron; och för att greppa tiden som både står stilla och rör sig så snabbt. “Att vara föräldraledig är att hinna med hur mycket som helst på en dag, samtidigt som det känns som att dagen bara passerar förbi utan att någonting händer” förklarar jag för en vän samtidigt som A blir tyngre i mina armar för varje dag som går. 

För en månad sedan, i operationssalen, skämtar det helt kvinnliga operationsteamet om att vi föder in ännu en patriark och att vi passande nog gör det på den internationella kvinnodagen. L får önska en födelselåt och väljer So What med Miles Davis (väldigt i linje med hans persona). Personalen verkar tycka att det är ett märkligt och lite pretentiöst val. “Vad brukar folk välja för låtar?” frågar jag, “allt möjligt” får jag som svar. Medan personalen lägger de sista stygnen diskuterar de Dune-filmen bakom skynket. L kastar sig såklart in i samtalet. På kvällen ligger jag och L i varsin säng och dukar upp cornflakeskakor mellan oss och tittar på Muren på hans platta. A växlar mellan min hud och hans hud. Min hjärna är mosig och jag kan nog inte svaret på en enda fråga under hela programmet.

Andra natten finns det inte plats för L att sova kvar på BB. Under natten reser jag mig upp från sängen på sidan med hjälp av armarna (som sig bör; efter ett kejsarsnitt) och går på toaletten var tredje timme (som sig bör; efter att ha haft kateter) och tar med mig en skrikande A in i badrummet (för man ska ju inte lämna ett spädbarn utan uppsikt, som sig bör; enligt broschyren). A skriker nästan hela natten. Jag ligger i sängen utan smärtlindring för att jag beslutat mig för att strunta i värktabletterna för att “jag vill se hur ont det faktiskt gör” (väldigt i linje med min persona). Vid tretiden får en annan nyförlöst mamma ta plats i mitt rum. Hon ligger på andra sidan vikväggen och har videosamtal med barnets pappa. Hennes barn skriker precis lika mycket som A. Jag tänker: den här natten gör något med mig. 

Förutom den ständiga vaksamheten har ingenting varit svårt den här första månaden. På efterkontrollerna letar de efter spår av nedstämdhet men det har inte funnits minsta antydan till det. Jag är förvånad över bristen på otillräcklighetskänslor (jag som annars känner mig otillräcklig i så mycket). Så mycket har förändrats och så mycket består. 

I malmstensk anda tänker jag att ingenting får hända A, i nästa andetag tänker jag att allt måste hända honom (och det måste vara underbart). Ofta lyssnar jag på Winnerbäcks Stort liv och tänker att mitt eget liv är stort, men tänk då vilket stort liv A har framför sig. Ännu är han tabula rasa och jag ser framemot att låta hans värld växa sig större, se hur han formas och låta honom vara med om allt det underbaraste underbara. 

Förra torsdagen var vi på sjukhuset nästan hela dagen. ”Kan vi gå på toaletten vid ormbänken när vi kommer dit?” frågar jag på vägen och L vet precis vilken toalett jag menar, trots att ormbänken inte står där längre. Det gör vi, först L och sen jag. När jag visar upp min kallelse till förlossningen i receptionen blir receptionisten fundersam och säger att hon aldrig har sett en sådan kallelse innan. ”Du kan bara gå upp till förlossningen” säger hon och med en blick på min mage, ”lycka till”.

På förlossningen är vi nästan hela dagen i väntan på att genomföra ett vändningsförsök av bebis och på övervakning efteråt. Jag är yr av att ha varit fastande hela dagen. Under vändningsförsöket säger sköterskan ”tryck min hand så hårt du vill”. Ena handen i hennes och andra handen i L:s. Efteråt blir vi lotsade till narkosbedömning. Jag blir serverad ett glas saft i farten. Det hela känns överväldigande och märkligt. Jag ber om ursäkt till L: ”förlåt för att jag sabbar din jobbvecka” trots att det lika mycket sabbar min. I efterhand konstaterar jag att jag grät fem av sju dagar under den veckan.

I förrgår packade jag ihop på kontoret. Strimlade papper, packade ner knäckebröd och urdiskade matlådor. Alla kom med visdomsord: ”kom ihåg att småbarnstiden är kort”, ”allt kommer att gå bra”. Jag blir påmind om att en barnmorska sa att ”ibland är det bara att följa strömmen och lita på att allt kommer att bli bra”. Uppenbarligen vill inte lille Blåbäret volta runt i min mage och lägga sig så som han bör ligga inför en födsel, och trots att det innebär en sorg för mig att jag inte kan föda honom så som jag skulle önska att föda honom, får jag acceptera nuläget och lita på att allt kommer att bli bra. Och den här veckan har jag, till skillnad från förra veckan som var en emotionell limbo, varit mestadels glad. 

Jag pratade med en vän häromdagen om att det var längesen jag kände glöd. Förra våren fanns jobbet och löpningen med sin glöd, jag spirade då. Men av olika anledningar har den glöden försvunnit (tänk att jag inte har sprungit ett enda steg sedan i oktober, jag som praktiskt taget bodde i löpardojorna tidigare). Känsla: jag behöver något nytt, jag behöver vakna till liv, jag behöver stimulans. Och vad det skulle kunna vara vet jag inte i nuläget. Kanske behöver jag bara ruskas om alternativt få en spark i baken. Jag tänker på ett Håkan Hellström-citat: ”när man är yngre vill man ha åldern, när man är äldre vill man ha elden”. Det var så lätt att som 17-18-19-20-åring finna glöden, vad självantändningsbar man var då med alla sina visioner och sin naivitet. Målsättningen får bli att försöka backa tillbaka dit. Kanske testa något nytt. Men först ska jag baka bullar och se på Twilight-filmerna och läsa Utvandrarserien i väntan på att snart bli någons mamma.