Någonstans har jag snappat upp begreppet trailblindhet. Jag tror att det syftar på tröttheten som uppstår när man har sprungit på obanade sträckor ett tag. Till slut blir man ofokuserad på rötter, stockar, stenar och annat som kommer i ens väg. Det går att öva upp sin tolerans för trailblindhet. För vana traillöpare tar det inte lika mycket energi med navigationen. I början tänker man mycket, försöker att finna sätt att ta sig fram. Till slut sker det på automatik.

Jag skulle också vilja tillskriva begreppet en annan betydelse. När jag tänker på trailblindhet tänker jag på hur lätt det är att orientera bort sig, tidsligt, när man springer i terräng. De upplevda fem minutrarna är istället åtta minuter för att det tar tid att ta sig fram i mer eller mindre obanad terräng. Tidshorisonterna försvinner.

Apropå traillöpning tänker jag på det som på samma sätt som att vissa hundraser behöver mer stimulans än enbart promenader. Vissa hundraser behöver mental aktivering (aktiveringsleksaker, gropar, kurragömma, diverse lydnadsövningar et cetera) och på samma sätt är traillöpning ett sätt för mig att få ro i min hjärna. Platt asfaltslöpning ger mig inte den där tillfredsställande tröttheten i huvudet, hur hårt jag än tar ut mig. Jag behöver utmaningen i att navigera mig fram, utmaningen i att hitta lösningar. Jag behöver bli trailblind med jämna mellanrum. Förmodar att det innebär att jag är människans motsvarighet till en australiensk shepherd. Eller för den delen: en border collie.