Det är midsommardagen, vi promenerar hand i hand, fältet med raps tornar upp sig bredvid. Du säger ”det här är som en förort”, jag säger ”som typ Märsta menar du?”, du säger att ”ja, om det här hade varit i Stockholm hade det funnits en tunnelbanelinje här”.

Midsommardagen är också att besöka en kyrka, fundera över hur man håller buketten, var gör man av buketten, hur snabbt ska man tåga in i kyrkan, hur kommer det kännas när trettiofem ansikten sitter och stirrar på oss när vi säger ja till varandra. ”Jag kommer inte fixa det här, jag är nervös redan nu” säger jag. ”Men tänk efteråt, då äter vi bullar och minglar utanför kyrkan, det kommer att gå bra”, säger du. ”Vilken sorts bullar?” frågar jag vilket är en rimlig fråga av en person som älskar svenskt fika.

Midsommardagen kan också ägnas åt att springa till tonerna av Göteborgs storhet. Medan svetten rinner ner i ögonen och orsakar svidande går det att fundera över om det bäst klassificeras som en Håkanrunk eller som en Håkanorgie. Håkanrunk är kanske bäst i det här fallet. På hemvägen möter jag en granne som konstaterar att han ”har hunnit tända grillen, grilla, äta och släcka grillen” under tiden som jag har varit ute.

På midsommardagen kan man också skriva till en gammal vän, skriva ”tänk att du har hittat the love of your life och att allt blev så himla bra för dig” och mena det av hela sitt hjärta. Man kan också tänka: jag hade kunnat sympatilägga sju sorters blommor under kudden för den här personen, allt för att han ska bli lycklig. Men det behövdes aldrig. Han fann kärleken ändå.