För nästan exakt ett år sedan blir jag friad till. Det händer under en promenad och det är oväntat att det skulle ske där och då. Efteråt sittert vi och tittar ut över vattnet. En ekorre klättrar i ett träd bredvid. Vi äter smörgåsar med mozzarella och avokado. På vägen hem går vi hand i hand och pratar om tre hus vi är intresserade av. Ett 50-talshus med retrotapeteter, ett 20-talshus i trä och ett 70-talshus i området vi pratat om så länge. 

Dagen efter är det söndag. Jag lägger min löprunda så att den går förbi alla tre husen. Jag inser att 50-talshuset ligger för centralt och för nära där vi bor nu för att det ska kännas rätt. 20-talshuset är fint men har en lite för liten trädgård. Utanför 70-tals huset ligger en svart hund på  trappan. Den rör sig inte en millimeter när jag springer förbi på trottoaren. Jag tänker: här vill jag bo. 

Två dagar senare fikar jag med mamma. Jag har en sak att berätta, säger jag. Vi har förlovat oss. Vi pratar om förlovningen. Utanför caféet gräver förskolebarnen i sandlådan. De mindre barnen tultar runt i sina funktionskläder. Jag har en till sak till att berätta, säger jag. Hennes blick rör sig osökt mot min mage men den är platt, tom, obefruktad. Jag berättar om husen. Vi tittar på bilder och jämför. Det känns som en lek. Allt är hypotetiskt. Vi kommer ju ändå inte att bo i något av de husen. Eller?

Dagen efter är jag på ett jobbärende i Alvesta. Det är en tryckande värme den dagen som ger mig huvudvärk. Jag hittar inte i Alvesta. Jag blir svettig av stress.. Ett möte drar ut på tiden. Jag har svårt att uppbåda engagemang under mötet. Jag äter en inplastad smörgås efteråt. Smöret smälter mellan mina fingrar. På vägen hem börjar jag tänka på 70-tals huset med tidstypisk gillestuga, skavda tapeter och tvåglasfönster. De nuvarande ägarna har Jesus-symboler i nästan varje rum. Jag tänker: undra hur det där huset skulle bli om vi plockar bort Jesus och fyller det med oss. Samma dag gör jag en budget, räknar på lånelöfte, pantbrev, lagfart och driftskostnad. Jag presenterar siffrorna med en självsäkerhet sällan skådad. Säger: Ska vi inte lägga ett förhandsbud?

Dagen efter består av grubblande och efterforskningar. Hur många procent lägger man i förhandsbud? Jag finkammar Hemnet och räknar ut vad medelpriset för liknande hus i omgivningen har varit. Äntligen kommer mina högskolepoäng i matematiska uträkningar till nytta. På lunchrasten promenerar jag två varv runt sjön utanför kontoret. Solen skiner och näckrosbladen ser så sköra ut på vattenytan. Axlarna spänner av nervositet. Vi bestämmer oss för att lägga ett bud dagen efter. 

Dagen efter är det fredag. Jag ska precis in i ett digitalt möte när du ringer. Att du ringer vet jag innebär goda nyheter för vi ringer aldrig varandra annars. Du säger: det är vårt om vi vill ha det. Vi vill ha det. Samma kväll går du på personalfest. Jag googlar: är det en dum idé att köpa hus när man är 26 år?. En annan googling: hur tar man hand om ett hus?

En helg går. Det är den långsammaste helgen i hela mitt liv. 

Måndagen därpå får vi äntligen se huset. Vi är där alldeles för tidigt. Mäklaren är också där tidigt. Hon säger: jag visste att ni skulle vara här tidigt. Det brukar vara så. Vi tittar på skeva vägglister, sprunkande rabarberbuskar, inbyggda vitvaror. De tidigare ägarna säger: förr i tiden hade man midsommarfirande i källaren här. Det kommer ni också kunna ha. Vi förstår aldrig varför man i hela friden hade midsommarfirandet i källaren men vi köper det. Vi köper allt. Några timmar senare skriver vi på papper. Vi får med oss en drös papper hem. 

Morgonen efter vaknar jag upp och gråter. Säger: det är för mycket känslor i min kropp. Jag är så lycklig. Jag kan inte hantera det här. Det här är början på något nytt. 

På något nytt och underbart som ett år senare fortfarande känns som det bästa beslutet vi har fattat i vår relation. Kanske i våra liv. Tänk vad mycket bra den här flytten har fört med sig.