Det är långfredagen och Stockholm vaknar långsamt (på droger och på sorg). Det är en trött stämning i staden. Guldbron ser mer smutsig ut än vanligt. Lyftkranarna trängs som ett konstverk på himlen. Jag knäpper en bild på dem.

På en hipp kaffebar ett stenkast från Medis hälsar ägaren med ett ”tjena” och frågar vilken kaffesort vi är sugna på. Bryggkaffe är ett ohippt alternativ när baristan uppenbart väntar på att flexa med sina mjölkskummarmuskler och tillreda en cappuccino på havredryck. Svårast möjliga att skumma. Kräver sin styrka.

Klockan är 10:47. Jag får en notis i mobilen: ”Hård kritik mot Arbetsförmedlingens kontroll av jobbmatchare – risk att 141 miljoner felbetalas om året”. Min smartphone har snappat upp vad jag arbetar med (på ett ungefär) och skickar numera notiser kring allt som handlar om den svenska arbetsmarknaden. Jag klickar bort notisen.

På Fotografiska yttrar en annan besökare: ”Det här är för avancerat för mig. Den här konsten förstår jag inte.” Fotografiet består av sönderskjutna blommor. ”För patetik är konst och konst är att förstå” som Håkan Hellström sjunger.

Utställningen med Moholy-Nagys fotografier innehåller bland annat bilder av konstrueringen av Eiffeltornet vilket för mina tankar till Barthes essä om Eiffeltornet och hur det enda sättet att undfly Eiffeltornet är att fly in i det. På sätt och vis tänker jag att det är så med ganska mycket, att för att undkomma våra känslor behöver vi låta oss ätas upp av dem. Mest tycker jag om Moholy-Nagys collage av olika bilder, simpelheten och lekfullheten i att klippa samman flera olika fotografier. Det påminner om hur man på lågstadiet klippte samman collage från dagstidningar, men det här är naturligtvis lågstadiecollage på en väldigt hög nivå.

Efter att ha varit på Fotografiska känner jag av någon semi-version av Stendhals syndrom blandat med sedvanligt lågt blodsocker (såsom det lätt blir när man går på museum). Samtidigt tycker jag att konst nödvändigtvis inte behöver vara vacker, att det inte ska vara konstens syfte. Jag föredrar när konst är skitig, eller när det åtminstone finns en diskrepans mellan det smutsiga och det vackra. Som David Ụzọchukwus porträtt.

Inne på ICA Pelikan är utbudet av frukt och grönt välsorterat men utbudet av alkoholfri öl sämre. På Willys Mariahallen är utbudet av alkoholfri öl bättre. Däremot är det rulltrappor där som sinkar tempot. För någon som gång på gång under dagen har tänkt, och känt, att hon har livet i sig är långsamma rulltrappor ett farthinder.

Några timmar senare springer jag återigen i Stockholm. Ebba Grön spelas i mina hörlurar och jag ler åt att det finns något roligt i diskrepansen att ena stunden fika mittemot Riche och sekunden senare mima med till Heroinster & kontorister. Men som ni vet vid det här laget så älskar jag kontraster. Kungsgatan går snabbt att löpa fram på. Jag väjer för tonåringar med bruna snabbmatspåsar i händerna och äldre damer med Louis Vuitton-väskor i händerna. Säkert äkta vara.

På en restaurang kallar kyparen mig för ”madame”. Jag dricksar honom 15 % procent för det.

Slutsats efter en intensiv Stockholmsdag: Kultur är kul. Storstadstempo är trevligt. Och framför allt: jag har livet i mig. Jag har så mycket liv i mig. Glaset är verkligen halvfullt.