Sommaren gick fort. Helt plötsligt har jag en bebis som skrattar ett Långben-skratt, sitter upp med stöd, kan vända på sig och som reder sig på broccolipure, gröt och linsgryta baby-edition mellan besöken på mjölkbaren (vi skämtar alltför ofta om mjölkbarens tillgång och efterfrågan). Jag benämner honom allt för ofta, flera gånger om dagen, för min stora bebis. När han vaknar på morgonen och ligger och spratteljollrar i sängen tänker jag att hans blick är förståndig och snäll.

Under sommarens gemensamma ledighet upplever jag att det har hänt mycket med mig, med L och med A och att detta i sin tur har påverkat relationerna sinsemellan. Ofta benämner jag vår treenighet som lillfamiljen. Det är lillfamiljen som jag vill börja och avsluta dagen tillsammans med.

En annan trevlig sak under sommaren är att min löpform börjar komma tillbaka. På vissa sätt känns det som att jag börjar bygga upp en bättre löpform nu än pre-graviditet. Jag tror att anledningen till detta är att jag numera springer för att komma hem, inte för att komma bort. Innan fanns det en tjusning i att söka sig utåt, nu är det belönande i en löprunda att komma hem till mitt knyte, och det ger en annan fart i benen. Om jag någon gång skriver en bok om löpning kan ”Att löpa för att komma hem” mycket väl vara en tänkbar titel på detta filosofiska verk.

Men sommaren har också fört med sig en känsla av mättnad. Häromdagen låg jag i sängen i vårt sovrum och kände att hösten behöver vara mer inåtvänd än våren och sommaren har varit. Jag behöver inte söka mig utåt. Jag längtar ingenstans. Det är en bra känsla.