En bok som jag läser om en gång om året är Elif Batumans Idioten. I vintras, efter kejsarsnittet, staplade jag mig till bokhandeln i stan för att köpa uppföljaren samma dag som den kom ut. Den levde såklart inte upp till mina förväntningar.

Jag har flera gånger reflekterat över vad det är som jag tycker om så mycket med Idioten. Det är miljön, tidsandan, humorn, tempot som både är snabbt och samtidigt långsamt. Dramaturgin som inte riktigt finns där. I en intervju uttrycker Elif Batuman att huvudpersonen Selin letar efter sitt narrativ, efter en historia att vara en del av. Och kanske är det just det sökandet som jag tycker så mycket om. Det som Selin berättar om är lika delar viktigt som oviktigt för berättelsen i sig, på samma sätt som man på förhand inte kan veta vilka intryck och stunder som kommer att ha en betydelse för en i livet. Eller lite som när man skriver en uppsats på universitetet, samlar in mängder med data som man till slut smalnar ner till några få huvudspår.

Lite så kan jag känna i mitt skrivande, att jag samlar på mig material utan att veta vad det kommer att ha för betydelse i slutändan. Men på sätt och vis korsrefererar jag ju i mitt narrativ vitt och brett, så någon betydelse måste ju alla de där små beståndsdelarna som jag samlar på mig ha.

Och just det gör mig så rörd med Idioten: att det essentiella trängs med det mindre essentiella och att det är upp till läsaren själv att avgöra vad som är viktigt för berättelsen i sig. Jag frågar mig själv: är det inte precis det här som är livet? Att på förhand inte veta om den där alldagliga konversationen med en pensionär i matbutiken kommer göra bestående intryck, att vi som 17-åringar kanske inte visste om vi redan har träffat personen som vi kommer att leva i en relation med, att vi inte vet vilken påverkan studierna i ryska kommer att ha för oss. Men på något sätt, omedvetet eller omedvetet, kommer alla de här intrycken från världen att påverka vilka vi är och således vilka narrativ vi kommer att skapa. Det tycker jag är vackert.