På vägen till årets midsommarfirande, med AC:n på max och fönsterrutan vidöppen i baksätet, ber jag om någon peppigare musik än De mördades fria republik. L sätter på lowkey-pepp i form av Sommarvin, Dansa fastän, Åt samma håll. Jag hade tänkt mig typ Fleetwood Mac.

När vi svänger av från rondellen och in på grusvägen tänker jag att det är som att vägen sitter i muskelminnet. Jag har åkt den här vägen så många gånger som förr. Längs ”vägen”, det är så den kallas av de som bor där är mycket sig likt, en del förändrat. Det är grönt, lummigt och den vackraste tiden där nu.

Midsommarfirandet är som vanligt, förutom att vi den här gången har en vagn att köra i gräs. Det går trögt, inte som asfalten och grusvägarna vi är vana vid hemma. De äldre som firar där har blivit äldre och de yngre som firar där har också blivit äldre, men det märks desto mer på de sistnämnda. Som vanligt går allsångslåtarna i för sömnigt tempo, som vanligt är det någon inbjuden från stan där som aldrig har firat midsommar ordentligt förr.

Solen skiner. Sillen är ”klippt” av någon annan än mig (ja, det är också så man säger här, man klipper sillen, man skär inte sillen). Tidigare år brukar jag alltid roffa åt mig sillklippandet, i år har någon annan tagit sig an den uppgiften. Vid vedboden sitter några män och knyter blomsterkransar till sina barn, och till andras barn, med varsin ölburk stående intill sig.

Den äldre generationen snapsar och säger att man bara kan åka till en och samma semesterort två gånger. De jämför grekiska turistorter. Den äldre generationen säger också att det var bättre när kexfabriken fanns i Kungälv jämfört med nu, nu när den finns i Riga. Jag himlar med ögonen åt hur urvattnat det samtalsämnet känns. Den äldre generationen smakar på tårtorna och säger: ”Allt är så sött. Jag tycker om tårtan som X har gjort. Den smakar mannagryn och är inte så söt”.

Inne i huset springer barn i trappan upp till övervåningen, de har skorna på sig och letar vant upp spel att låna. De sätter sig på trappan utomhus och spelar, välter såklart ut pjäserna. ”Vad har hänt med hans huvud?” frågar de om A:s skorv och jag försöker förklara att det är sår eller ja eksem egentligen men ingenting farligt och det kommer att försvinna av sig själv det är helt enkelt sånt som bebisar kan ha.

I lotteriet kostar lotterna 2,50 kr styck. Vid lottdragningen applåder alla när någon vinner en Paradis-ask eller ett biopresentkort. Vi kommer därifrån med fyra vinster (av ungefär lika god kvalite som de tidigare nämnda). När snaps har intagits skulle en näve grus vara ett pris värdigt en applåd.

I tårtparaden gäller det att positionera sig, gå med rak hållning, inte snava någonstans och försöka att inte skämmas över att det man själv har bakat är simpelt jämfört med andras spritsade tårtor. Numera är ”vänta tills alla har tagit en bild” en regel innan man får hugga in på tårtorna. På mitt första midsommarfirande här, för nio år sedan, var det inte så.

Den här midsommaraftonen blir det inte ens kallt, inte ens vid 23-tiden när vi avviker därifrån. Jag tänker att det är en revansch att vi har varit där igen, en stark upphämtning. Det är skönt att saker består, att 11 mil hemifrån pågår ett midsommarfirande som varit på nästan exakt det här sättet i över 50 år. Och som säkert kommer att fortsätta så i ytterligare många år. Med samma sönderkokta färskpotatis, samma dansa runt stången-melodier och samma släkter. Och vi? Vi kommer säkert fortsätta vara en del av det.