A och Kurt ligger och sover intill mig. Kurt är hans giraff. Inte en levande giraff såklart (men inte heller en död giraff, för jag resonerar som såhär: man kan inte vara död utan att ha varit levande, och en giraff i tyg har aldrig varit levande). Bakgrunden till Kurt är att det har funnits en giraff hos A:s BVC-sköterska och att A alltid har blivit så glad när han har sett den vid besöken där. Så dagen efter tre månaders vaccinationen, när A var ynklig, bestämde jag mig för att köpa en likadan. När man är en person som ogärna köper nyproducerat, av klimatmässiga och ekonomiska skäl, innebär det först att man gör en vag sökning på internet i form av “giraff gosedjur”, därefter hittar man ett märke på den specifika giraffen och sedan budar man hem giraffen på en Tradera-auktion som lägligt nog fanns uppe. Med den livsfilosofin tar det ett tag från ax till limpa. 

Kurt har en kort hals för att vara en giraff. Så pass kort hals att L häromdagen frågade om det verkligen är en giraff. Rycker man i Kurts svans spelas Brahms vaggvisa. “Viktigt att introducera honom till finkulturen tidigt” konstaterar jag. För en annan vän konstaterar jag att Kurt är ”början till mitt förfall som förälder”. Innan jag blev förälder hade jag tron om att jag skulle bli en förälder som begränsade inköpen till min barn. Men tydligen fick en gosedjursgiraff mig på fall.

Annars då?  Jag har börjat titta på Sex and the City och jag har blivit fast. “30 år försent” konstaterar en vän men det är just det som gör SATC så tidlöst.

(Håller den här bloggen på att bli en redogörelse för vad jag och mina närstående och vänner pratar om?)

Det finns ingenting att säga om SATC som inte redan har blivit sagt, men för egen del påminner SATC mycket om mig och mitt tjejgäng på gymnasiet. Då var vänskapen överlägsen alla andra relationer och det fanns en fuck it-mentalitet gentemot killar. Vi talade obrytt om allt (vi talar fortfarande obrytt om det mesta, men inte på samma sätt och med samma vokabulär) och gruppchatten (som vi döpte med banan-emojis, eftersom vi sprang till Hemköpet som låg intill skolan och köpte bananer nästan varje dag) gick varm om allt. Vi bråkade om feminism (ska mensskydd och rakhylar subventioneras? Nej, varför ska rakhyvlar subventioneras till kvinnor när det inte är nödvändigt att raka sig? Befäster inte det snarare samhällsnormerna och konservativa värderingar?) och politik men det var liksom bara irriterat i stunden. Att mötas i skolan varje dag och kunna ha det här utbytet, lite på det sättet som Carrie, Samantha, Mirande och Charlotte har, är ett sammanhang som jag saknar. Och på senare tid har jag känt att känslan av att vara en del av något har fått en större betydelse för mig. Jag vill ha en flock, samla flocken, vara i flocken; jag har en flock. 

SATC påminner mig också om när jag började studera genusvetenskap och för första gången bekantade mig med att se femininitet och maskulinitet som femininiteter och maskuliniteter. Jag tycker att det exemplifieras tydligt i SATC – det är inte bara en sorts kvinnlighet som tar plats hos karaktärerna. De är kvinnor som drömmer om och dejtar män, men de är också kvinnor som inte låter sig underordnas av män. De är kvinnor som är intresserade av traditionellt kvinnliga intressen, men de är också kvinnor som inte hyser någon direkt barnlängtan. De är kvinnor som röker, dricker, har sex, har karriärer. De utgör så många olika former av femininiteter, och i vissa fall värden som angränsar till det maskulina, och för mig känns det upplyftande att se en serie där karaktärerna både är kvinno-kvinnliga (jag fascineras av det kvinno-kvinnliga i att gå på manikyr, handla läppstift tillsammans och bära högklackat för att det är en livsstil jag aldrig själv har testat på) och kvinnliga på ett sätt som jag som jag själv kan relatera till. 

Midsommarafton närmar sig. Förra året var midsommaraftonen en parantes, en nödvändig sådan av både praktiska och emotionella skäl, men i år ska midsommar firas som vanligt (hur det nu kan vara som vanligt när saker och ting har förändrats). Tårta ska bakas, naglar ska målas, klänningen ska strykas (nej, vem tror ni att jag är egentligen, skulle jag någonsin bemöda mig så mycket), väska ska packas, sill, de rätta interna skämten ska dras. Färskpotatis och sill, som om tiden stått till, som Jocke Berg uttrycker det. Men tiden har inte stått till. Tiden rör på sig. Mitt barn kan hålla sitt huvud upprätt i flera minuter nu. Det är ett tydligt bevis på att tiden har rört på sig.