Vilken underbar tid vi lever i! Och vad underbar den senaste tiden har varit för mig. Jag (eller ja, vi) har skördat gurka, minstingen har haft blomsterhatten på sned när han har hängt med i selen till växthuset. Jag har vunnit ett digitalt quiz och absolut fått hybris över det (och i varenda sammanhang de senaste dagarna berättat om den medföljande hybrisen). Jag har känt självsäkerhet i mitt föräldraskap och nyttjat den känslan till att passa på att åka på tur med bebbe. Det är kul att åka på utflykter, känna sig som en citymorsa (jag saknar tyvärr mugghållare på vagnen och antar att jag därmed blir diskvalificerad från att bli en äkta lattemorsa, förresten föredrar jag att dricka kaffe ur termos) och sitta på restaurang med sina gymnasieväninnor i timtals. Och jag har börjat springa igen!

Löpningen och jag har inte alltid varit en lycklig kärlekshistoria. Det var inte du, det var jag; jag som kände mig för långsam, klumpig och inte förstod meningen med vår relation. Jag har bättre självinsikt nu än då och vet att jag på många sätt är långsam och klumpig. Jag vet vad du kräver av mig och vad jag kräver av dig, och den här grunden verkar vara ett framgångsrecept som får vår relation att hålla.

“Han behöver hjälp att reglera sina känslor” säger jag ofta om vår son. Ibland väver jag in en utläggning om adaptiv versus maladaptiv känsloreglering bara för att briljera, men den biten kan vi skippa nu (så slipper det märkas att jag har luckor i mina resonemang). För egen del är löpningen en del av min känsloreglering. Oavsett om jag är uppåt eller nedåt så är löpningen ett verktyg som fungerar för att jag ska kunna reglera mina känslor till ett “normaltillstånd”. Löpningen är mitt bästa verktyg för att hantera sorg, stress och ilska.

Och efter att ha varit utan löpningen i 8 månader, som förutom att fungera som känslomässig reglering faktiskt är mitt största intresse, känns det fantastiskt att ha kunnat börja springa igen. Kroppen är lite stel och trött, men viljan finns där. Varje runda känns som en “skulle kunna springa hur långt som helst hur länge som helst”-runda för att det är så roligt.

Och det är så skönt att ägna sig åt något där fokus är på mig! Och där jag kan kliva ur min timida persona och bli någon som tar plats. När jag springer är jag motsvarigheten till Carrie i avsnitt 1 av Sex and the City när hon börjar ha sex som en man: jag springer som en man, jag väjer inte undan på trottoarkanten. Den platsen är min.