Idag har A varit här i en månad, men i en mer abstrakt form har han varit här hur länge som helst, i form av längtan och drömmen efter ett barn, efter moderskapet, efter att vara en familj. Det är honom jag har längtat efter sedan jag var liten och frågade och svarade på frågan “hur många barn vill du ha när du blir stor?”. Det var med honom i åtanke som jag läste böcker om föräldraskap under gymnasietiden. Det var drömmen om honom som gjorde att vi flyttade till ett boende med extra sovrum. Det var honom vi tänkte på när vi målade detta extra sovrum blåbärsblått (han har ju faktiskt kallats för Blåbäret under hela graviditeten). 

Sedan han kom har jag behövt skriva dagbok varje dag för att få en fast punkt i tillvaron; och för att greppa tiden som både står stilla och rör sig så snabbt. “Att vara föräldraledig är att hinna med hur mycket som helst på en dag, samtidigt som det känns som att dagen bara passerar förbi utan att någonting händer” förklarar jag för en vän samtidigt som A blir tyngre i mina armar för varje dag som går. 

För en månad sedan, i operationssalen, skämtar det helt kvinnliga operationsteamet om att vi föder in ännu en patriark och att vi passande nog gör det på den internationella kvinnodagen. L får önska en födelselåt och väljer So What med Miles Davis (väldigt i linje med hans persona). Personalen verkar tycka att det är ett märkligt och lite pretentiöst val. “Vad brukar folk välja för låtar?” frågar jag, “allt möjligt” får jag som svar. Medan personalen lägger de sista stygnen diskuterar de Dune-filmen bakom skynket. L kastar sig såklart in i samtalet. På kvällen ligger jag och L i varsin säng och dukar upp cornflakeskakor mellan oss och tittar på Muren på hans platta. A växlar mellan min hud och hans hud. Min hjärna är mosig och jag kan nog inte svaret på en enda fråga under hela programmet.

Andra natten finns det inte plats för L att sova kvar på BB. Under natten reser jag mig upp från sängen på sidan med hjälp av armarna (som sig bör; efter ett kejsarsnitt) och går på toaletten var tredje timme (som sig bör; efter att ha haft kateter) och tar med mig en skrikande A in i badrummet (för man ska ju inte lämna ett spädbarn utan uppsikt, som sig bör; enligt broschyren). A skriker nästan hela natten. Jag ligger i sängen utan smärtlindring för att jag beslutat mig för att strunta i värktabletterna för att “jag vill se hur ont det faktiskt gör” (väldigt i linje med min persona). Vid tretiden får en annan nyförlöst mamma ta plats i mitt rum. Hon ligger på andra sidan vikväggen och har videosamtal med barnets pappa. Hennes barn skriker precis lika mycket som A. Jag tänker: den här natten gör något med mig. 

Förutom den ständiga vaksamheten har ingenting varit svårt den här första månaden. På efterkontrollerna letar de efter spår av nedstämdhet men det har inte funnits minsta antydan till det. Jag är förvånad över bristen på otillräcklighetskänslor (jag som annars känner mig otillräcklig i så mycket). Så mycket har förändrats och så mycket består. 

I malmstensk anda tänker jag att ingenting får hända A, i nästa andetag tänker jag att allt måste hända honom (och det måste vara underbart). Ofta lyssnar jag på Winnerbäcks Stort liv och tänker att mitt eget liv är stort, men tänk då vilket stort liv A har framför sig. Ännu är han tabula rasa och jag ser framemot att låta hans värld växa sig större, se hur han formas och låta honom vara med om allt det underbaraste underbara.