Förra torsdagen var vi på sjukhuset nästan hela dagen. ”Kan vi gå på toaletten vid ormbänken när vi kommer dit?” frågar jag på vägen och L vet precis vilken toalett jag menar, trots att ormbänken inte står där längre. Det gör vi, först L och sen jag. När jag visar upp min kallelse till förlossningen i receptionen blir receptionisten fundersam och säger att hon aldrig har sett en sådan kallelse innan. ”Du kan bara gå upp till förlossningen” säger hon och med en blick på min mage, ”lycka till”.

På förlossningen är vi nästan hela dagen i väntan på att genomföra ett vändningsförsök av bebis och på övervakning efteråt. Jag är yr av att ha varit fastande hela dagen. Under vändningsförsöket säger sköterskan ”tryck min hand så hårt du vill”. Ena handen i hennes och andra handen i L:s. Efteråt blir vi lotsade till narkosbedömning. Jag blir serverad ett glas saft i farten. Det hela känns överväldigande och märkligt. Jag ber om ursäkt till L: ”förlåt för att jag sabbar din jobbvecka” trots att det lika mycket sabbar min. I efterhand konstaterar jag att jag grät fem av sju dagar under den veckan.

I förrgår packade jag ihop på kontoret. Strimlade papper, packade ner knäckebröd och urdiskade matlådor. Alla kom med visdomsord: ”kom ihåg att småbarnstiden är kort”, ”allt kommer att gå bra”. Jag blir påmind om att en barnmorska sa att ”ibland är det bara att följa strömmen och lita på att allt kommer att bli bra”. Uppenbarligen vill inte lille Blåbäret volta runt i min mage och lägga sig så som han bör ligga inför en födsel, och trots att det innebär en sorg för mig att jag inte kan föda honom så som jag skulle önska att föda honom, får jag acceptera nuläget och lita på att allt kommer att bli bra. Och den här veckan har jag, till skillnad från förra veckan som var en emotionell limbo, varit mestadels glad. 

Jag pratade med en vän häromdagen om att det var längesen jag kände glöd. Förra våren fanns jobbet och löpningen med sin glöd, jag spirade då. Men av olika anledningar har den glöden försvunnit (tänk att jag inte har sprungit ett enda steg sedan i oktober, jag som praktiskt taget bodde i löpardojorna tidigare). Känsla: jag behöver något nytt, jag behöver vakna till liv, jag behöver stimulans. Och vad det skulle kunna vara vet jag inte i nuläget. Kanske behöver jag bara ruskas om alternativt få en spark i baken. Jag tänker på ett Håkan Hellström-citat: ”när man är yngre vill man ha åldern, när man är äldre vill man ha elden”. Det var så lätt att som 17-18-19-20-åring finna glöden, vad självantändningsbar man var då med alla sina visioner och sin naivitet. Målsättningen får bli att försöka backa tillbaka dit. Kanske testa något nytt. Men först ska jag baka bullar och se på Twilight-filmerna och läsa Utvandrarserien i väntan på att snart bli någons mamma.