Hur fortsätter jag den här berättelsen? För tre månader sedan insåg jag att det slog ett annat hjärta inom mig. Där och då kunde jag såklart inte veta att hjärtat faktiskt slog. L laddade ner en graviditetsapp fem minuter efter att jag hade presenterat min evidens. Han somnar med handen försiktigt på min mage. Dagen efter jagar vi runt mina syskonbarn på ett museum. Jag tänker, är det såhär det kommer att bli. Några dagar senare sitter vi hos barnmorskan som frågar hur det känns. “Överväldigande” svarar jag. “Men börjar det inte sjunka in lite nu när ni har vetat det några dagar?”. Jag antar att jag svarar ja för att bibehålla den goda stämningen. Jag är noga med att säga att det är ett efterlängtat barn.
De senaste månaderna har varit mycket, men framför allt har de känts som i en dvala; hålla sig vaken, försöka att orka, göra det jag kan för att bibehålla min bristande energi. På mornarna har jag i en dvala tagit in hur mina tågmedresenärer har tagit plats på sätena. Vitbyxan med det permanentade håret som alltid tränger sig innan dörrarna öppnas vid perrongen. Mannen som arbetar som lärare, förvarar sina hörlurar i en särskild fodrad väska, klär sig praktiskt; han har alltid grova kängor av modell gore-tex på sig, där gräs sitter fast på undersidan. Den yrkesmässigt svårplacerade kvinnan som alltid håller för öronen när tåget bromsar in. Hon klär sig praktiskt, inte sällan regnjacka, använder hissen; kanske har hon artros i benen. Kanske jobbar hon på kontor, kanske med något träligt ekonomiyrke, eller så indikerar hennes praktiska klädsel att hon är förskolelärare. Jag har tänkt: ser de att allt är förändrat med mig?
Runt omkring mig pågår världen. På ICA trängs tonåringarna i snabbkassorna, de handlar vaniljglass och maryland-cookies. Jag blir rörd av hur de kommer att gå hem till någon av dem och äta glass med varsin sked ur samma burk. Doppa kakorna i kall mjölk. Medpassageraren bredvid mig på tåget växlar mellan att programmera och att söka på saker relaterade till utmattning. En rapport vid namn Vägen till väggen får han upp. Efter ett tag slumrar han till. Dator i knäet. När han vaknar till letar han fram roliga klipp på katter på mobilen. Jag tänker på att jag läste någonstans att roliga videoklipp på djur är ett av kapitalismens verktyg. Vi tar en paus för att titta på roliga videoklipp på djur för att få ork till att arbeta ett tag till.
I kronologin är det såklart helt rätt att det som sker sker. Förra hösten och vintern var tung. Vi är nygifta och kära. Ett barn på det är givet. Det här är vändningen! Helt enligt manus! I mig är det också rätt, ofta känns det lätt, men ibland känns det tungt. Rädslan över att det här vackra ska tas ifrån mig. Oron över att jag inte längre känner mig som jag, utan min ork och utan min löpning. Oron över att vi kanske visst kommer att bli leklandsföräldrar som förser våra barn med artificiella slushblandningar i amerikaniserade avlånga dricksglas! Sådana föräldrar som vi har sagt att vi aldrig kommer att bli.
Men när oron kommer försöker jag att tänka på det tidiga ultraljudet och hur vår lilla bebis låg där och vred på sig, hur hjärtat tickade så fort. Och just nu växer det inom mig. Blåbäret är inte ett blåbär längre utan en mango. Känslostormarnas känslostorm pågår och jag är säker på att det kommer att vara värt det.
Stort grattis!
Vet du, jag tror att alla föräldrar till viss del blir de där föräldrarna vi svor att vi aldrig skulle bli. Men det är helt ok det också, man håller hårt på vissa saker och väljer att strunta i andra. Huvudsaken är att man mår bra och alla familjer hittar sin väg framåt. Mitt enda tips är att strunta i vad alla säger om sömn och var bebisen ska sova och inte sova. Huvudsaken är ATT alla sover så mycket det går. Förr eller senare sover alla där de ska ändå.
Hälsningar från hon som i natt hade den 18-åriga dottern i sängen för att dottern behövde det <3
1. Så fint att du är tillbaka! Har kikat efter dina texter ofta.
2. Wow, grattis! Nu börjar eventuellt en jävla bergochdalbana men wow woweliwow så häftigt det är.
Men åh så fint! Vi har inte varit på lekland en emda gång och vår son är 7 år, så det går. Men Sunne sommarland i somras var bara härligt!
känner igen så mycket från min första graviditet (ja på ett sätt från alla tre). man måste få drömma om att inte bli som alla de andra föräldrarna, och så blir man kanske det på vissa plan men inte på alla. beroende på vilket barn man får att förvalta och vad som sen sker. det viktigaste håller man fast i och annat förändras. som hela resten av livet, men det ställs på sin spets när man skapar ett nytt. stort grattis!