Jag utgörs av före och efter, visst gör vi alla det? Det finns gränser vi har korsat, tiden som har rört sig framåt, språk vi har lärt oss och språk som har tappats bort, relationer som har förlorats och byggts upp, drömmar som har krossats. Hur många innan och efter kan en människa bestå av? Finns det någon bortre gräns?

Det finns ett före och efter linjärt. Igår, idag, då, nu, före Aktuellt, efter Aktuellt. Let’s Dance följer efter Postkodslotteriet i tablån. Bronsåldern kommer efter stenåldern. Före och efter covid, före och efter terrordådet på Drottninggatan.

Vissa före och efter påverkar oss mer än andra. Ibland känner jag en sorg över att jag aldrig kommer att hitta tillbaka och bli densamma som då. För mig var år 2013 ett skalv som skakade om mig i grunden. Något förändrades i mig då, något avlägsnades och något nytt (svulstigt, oönskat i relation till det tidigare, jag tänker mig det som en tumör, är det en hemsk liknelse?) blev till i mig. En del av den rena, ni vet den där obekymrade lite barnsliga glädjen, jag kände försvann. Jag försöker vila i en acceptans men jag kan ändå inte låta bli att undra vem jag hade varit idag om mitt före-jag hade funnits kvar.

Det fanns en tid när marken inte utgjordes av sprickor. När jag inte vaktade var jag satte mina fötter. Jag var osårbar, ung och briljant. Nu är jag sårbar, inte lika ung och saknar glansen som en gång i tiden fick personer att tänka att jag var något lovande. Å andra sidan kanske det där 2013-skalvet gav mig en riktning. Jag är tacksam och ödmjuk på ett helt annat sätt än jag var då. På många sätt har det blivit bra efteråt. Men ikväll tillåter jag mig själv att tänka tillbaka på hur det var att känna den där rena glädjen som jag kände förr.