I

Vi tar mått på min kropp. Det känns fel, även om det är initierat av mig, även om det är för en bra sak (en vit klänning i tyll, kanske satin, kanske med spets, kanske med puffärm, klär jag ens i puffärm?). För mig blir mått en slags mätning av kvinnlighet; byst, midja, stuss. Där har jag inte mycket att komma med. Det får mig att tänka på dikten Åkej av Sonja Åkesson; som handlar om att passa in och att vara tillräcklig i ett kvinnoideal. Jag har så svårt att kroppsligt känna att jag passar in i ett ideal. Svårt att förhålla mig till min kropp. Jag får göra som Åkesson skämtsamt diktar: måla kryddhyllan i någon piffig färg. Den sortens kvinnlighet är jag bättre på.  

II

Jag cyklar hem med en kruka färsk dill i fickan på min bruna manchesterjacka. Fleetwood Mac i lurarna, bara ben, den blåa bussen på vägen intill som kämpar med att försöka ta sig ikapp. Jag njuter när bussen tvingas stanna vid en hållplats och att jag just denna dag vinner tävlingen ”är det jag eller bussen som tar sig förbi Danska vägen snabbast?”. Tyvärr en gren jag ganska ofta förlorar. 

III

På tåget sätter det sig en yngre kille bredvid mig. ”Är det okej om jag äter? Jag har inte hunnit äta någon lunch”. Jag säger ja och han fiskar upp en låda med chow mein eller lo mein eller någon liknande nudelanrättning. När han sitter och slurpar i sig sina kalla nudlar inser jag att jag aldrig kommer kunna ha med nudlar att göra utan att tänka på hetsätningen av nudlar i avsnitt 7 av Fleishman Is in Trouble. Apropå lo mein. 

IV

Syrenen blommar. Jag är på promenad i kvarteret, shortsen är på, kepsen är på huvudet och Meat Loaf är i lurarna. Jag är dock någon lightversion av ett Meat Loaf-fan. Den enda låten jag lyssnar på är I’d Do Anything for Love (But I Won’t Do That). Jag möter en granne som vill chitchatta. Hemmavid kallar vi honom för Volvo-Gurra*. Det är ganska roligt det där med grannar, hur vissa går under benämningen “de med dräneringshuset” (viktig fråga: hur lång tid efter en dränering kan ett hus fortsätta att kallas för dräneringshuset?), “hon med hemtjänst”, “de med lådcykeln”. Hursomhelst frågar pensionerade Volvo-Gurra mig om vad jag jobbar med. Jag berättar i stora drag. Jag tycker alltid att det är lite pinsamt att berätta vad jag arbetar med. Jag tror att det bygger på att jag inte vill att andra ska tro att jag tycker att jag är viktig. Dessutom är jag rädd för att trötta ut personer med att prata om mitt jobb (vilket är ologiskt då jag tycker att det är intressant att höra andra berätta om sina arbeten). “Det där skulle jag aldrig klara”, svarar Gurra, “jag skulle bara tycka synd om människorna”. Jag tänker att det sällan är en lösning att tycka synd om andra. Att tycka synd om någon blir att frånskriva personen sin handlingskraft. Oavsett vilken situation och tillstånd vi befinner i oss har vi ju ändå någon form av handlingsutrymme, även om det ibland kan vara ytterst begränsat. Det säger jag inte till Gurra utan jag svarar att “jag skulle aldrig klara av att jobba på Volvo”. För människor klarar jag av att arbeta med. Till skillnad från montörsjobb. 

V

Till sist beställer jag en klänning. I vitt med lagom mycket spets. Som förhoppningsvis kommer att passa mina mått och kunna bäras på mitt bröllop. 

*Mannen i fråga heter givetvis inte Gurra. Anonymiserar såklart.