I Göteborg skiner solen. ”Vad varmt ditt hår är” säger min trolovade medan han lutar sig mot mig i väntan på vagnen. Asfalten är varm. Allt är varmt. Vid Backaplan är det något helgjippo. Föräldrar och barn köar i en lång rad som sträcker sig runt köpcentret. Vi går in på ett old school-aktigt Coop och tittar på utförsäljning av djurmatskålar, halloweendekorationer, klädnypor, jeans i herrstorlek. Det är en ynnest att vara tillsammans med någon som också tycker att det är ett äventyr att besöka obesökta matbutiker för att granska produktutbudet. På Stora Coop Backaplan finns allt. Åtminstone känns det så. 

Göteborgsvisiter innebär alltid att jag saknar tiden när jag studerade här. När jag var i Göteborg regelbundet och kunde följa körsbärsträdens blomning på Järntorget från dag till dag. Det innebar att hoppa till i lektionssalarna, läsesalarna och lunchrummet var trettionde minut när det pågick sprängningar (till förmån för västlänken) precis utanför. Aldrig vande jag mig, alltid blev jag rädd. På många sätt kan jag känna mig ambivalent till de här åren, det känns avlägset, men jag kan ändå romantiska före- och efter-tentaölen på Andra lång, stämpelkortet i elevcafeet och att strosa genom ett nyvaket Gbg. På den tiden bar jag grön basker, hade lugg och fick alltid samvetskval när de smsade från jobbet och frågade om jag kunde hoppa in samma kväll. Nu är jag bara här ibland. Det finns inte en kontinuitet i det. Göteborg är inte vardag för mig längre.

Lars Norén är med mig, jag läser hans dagbok på tåget, i sängen, på caféer. Viker taxöron och gör skeva understrykningar med bläck i hans dagbok. Jag känner mig nära honom. Det är fascinerande att jag kan känna närhet till något som skrevs i millennieskiftet av en över femtio år äldre man. 

När jag springer genom Keillers park har jag Losing my religion i öronen, jag tänker att det finns något krisigt i att vara en person som springer till gubbrock, å andra sidan är väl löpningen en form av känslohantering för mig? Det vet ju alla vid det här laget. I Keillers park är picknickfiltarna utbredda, bubbel korkas upp. Intensivt kubbspelande pågår. Tre tjejer kissar i avskilda buskar. Jag väjer undan med blicken. På Rambergets topp hade det varit storslaget att vara ensam, men det är jag inte. Fler vill ha Göteborgs stadssiluett som en kuliss. Där och då tänker jag: jag måste bejaka det som får det att spira i mig, euforin, jag måste vara rädd om det. 

Dagen efter väntar det blommande päronträdet, planteringarna och fiskarna på mig hemma. Jag känner en sådan ömhet över plantorna som frodas (det är nästan så att jag vill mäta deras framsteg med linjal från dag till dag) och fiskarna som gapar med sina gulliga munnar. Jag reflekterar över att det här är beroenderelationer; utan mig, inte ni och att jag mår väldigt bra av att fokusera på det som ligger utanför mig själv. Durkheim skriver att människan “[…] inte kan leva utan anknytning till ett objekt som överlever henne, och att skälet till att detta upplevs som nödvändigt är hennes behov av att undvika känslan av fullständig förintelse. […] livet blir outhärdligt om det inte finns något skäl till vår existens, någon mening som rättfärdigar livets prövningar”. Jag vet inte om allt behöver utmynna i någon slags meningsfullhet, men ofta kan jag ändå landa i att det jag har en mening; ofta för mig själv, men ibland för andra också. Hur som helst kan jag känna att det finns en mening i att få annat (och andra?) att växa och leva runt mig. 

Samtidigt tänker jag att det finns något i det Lars Norén skriver i sin första dagbok: ”Det får aldrig bli färdigt. En dörr måste stå öppen så att det oerhörda kan vandra in”. Jag får inte nöja mig, tänka att jag har nått fram, att det här är allt. Jag har mer att ge. Det finns mer meningsfullhet att hämta. 

På kvällen går jag en promenad och ser en kvinna som intervallgår upp och ner för en asfalterade backe med en skottkärra. Kärran är fullastad med jordsäckar. Å ena sidan en märklig träningsform, å andra sidan en modern tappning av myten om Sisyfos; enligt Camus är det vi själva som skapar värdet i våra liv. Och att gå upp och ner med en tung skottkärra, det kanske har en mening för vissa? Troligtvis inte för mig.