Att vara på visning är att styra sina intryck till perfektion. Inte visa för mycket, inte säga för mycket, ändå visa ett visst intresse. Det är något helt annat att följa med någon annan på visning än att gå på visning i eget syfte. Att gå på visning för egen vinning är att öppna upp sitt hjärta och att göra sig sårbar. Att följa med någon annan på visning är att ta in praktikaliteter. Idag var det det sistnämnda, det rationella, som gällde.

Totalt har jag varit på två visningar, för egen del, under min livstid/Lebenszeit/de mon temps/la mia vita. Jag förmodar att det är ett tecken på att jag har flyttat lite i mitt liv (totalt två gånger) och jag förmodar att det, i sin tur, innebär att jag har varit privilegierad. En visning för lägenheten som vi sedan blev erbjudna och därefter flyttade till. Det var en visning då vi framställde oss själva som skötsamma ungdomar (vilket vi också levde upp till under hyrestiden, med undantag för att vi gav oväsen ifrån oss när vi bankade upp kokosnötter på köksgolvet ibland). Den andra visningen var för huset som vi nu bor i. Efter att under en veckas tid velat fram och tillbaka och bett om en privatvisning lade vi ett förhandsbud som accepterades. Den visningen var som att hitta hem (till det som nu är vårt hem).

Efteråt dagens visningar for vi till IKEA. Man är aldrig så svensk som när man strosar runt på IKEA en lördagseftermiddag kl 14. För ett tag sedan hade vi över en familj på middag där mamman berättade att hon drömmer om att hyra en husbil och åka runt i Sverige. Vi skämtade om att det är inträdesprovet till att bli svensk.

På damtoaletten samsades en mamma och tre-fyra barn. Det var något rart i hur barnen stod på tårna för att nå upp till handfaten och hur de noggrant torkade sina händer efteråt. ”Är alla klara nu?” frågade mamman i sann Familjen Annorlunda-anda. Jag har alltid lite svårt för att vara på varuhus där familjer umgås med varandra samtidigt som de utför sina ärenden (i det här fallet: köpa nya skärbrädor och överväga byte av köksblandare). Den här kvalitetstiden med familjen förväntas att vara trevlig och blir därför inte trevlig eftersom förväntningarna varit för höga redan från början. Samma sak som Kahneman och Tversky konstaterar i prospektteorin. Gekås är mitt värsta exempel på det. Det förväntas att vara ett trevligt besöksmål för barnfamiljer men istället blir det en cirkus av bråkande familjer. Jag menar inte att familjerna inte bör vara där. Jag menar att jag inte bör vara där. Jag är för fragil för att hantera andra människors sinnesstämningar.

I bilen hem spelades Talking Heads. Där och då kändes: livet och pollen i ögonen. Jag lutade mig mot ett paket innehållande en generisk IKEA-byrå (ärligt talat, behöver byråer vara något annat än generiska? Jag skulle aldrig lägga en krona mer än nödvändigt på en byrå och bryr mig inte om att en byrå är mer än ett funktionellt objekt) och skulle kunnat ha rest hur långt som helst. Min bästa känsla: att vara på väg. Vart som helst när som helst. Men helst inte till IKEA på ett tag.