När jag var yngre var jag i många år besatt av tanken på att flytta till Stockholm. Jag längtade efter pulsen. Det fanns dagar där jag lyssnade på I Stockholm om och om igen medan jag romantiserade anonymiteten, menlösheten i att vara en enda grå massa. Jag lärde mig tunnelbanelinjerna. Jag läste på om Stockholms universitet. Jag vandrade runt på Södermalm med Google maps. Jag förberedde mig inför att bli gammal nog att ställa mig i bostadskö och betala in 200 kr varje månad för att kanske någon gång, i en imaginär framtid, kunna få ett skyffe längst ut på röda linjen. Kanske i Mörby.

Vad hände sen undrar ni? Spoiler: jag blev tillsammans med en göteborgare. Några månader in i vårt förhållande yttrade jag under en familjemiddag med svärisarna att jag insett att jag tyckte om Göteborg mer än Stockholm. ”Det är inte så konstigt”’ sa dem. ”Det är så det blir när man är kär.”

Sedan dess har jag knappt besökt Stockholm. Nu är jag här igen.

På tåget hit läser vi bredvid varandra, Jag Murakami och du de Geer. Bistrokaffe i röda muggar. Förväntan i hörlurarna.

Att åka med tåg som trafikeras av andra än Statens järnvägar är en futuristisk upplevelse. Överallt skyltas det med uppmaningar om att det finns trappor på tåget att vara uppmärksam på. Det finns trappor och jag trillar inte i trapporna. I gången ligger det en tappad bukett tulpaner. Jag vet inte vem den tillhör. Eller har tillhört. Genitiv är annars en så fundamental del av språket och vilka vi är. Att tillhöra. På det futuristisk tåget har vi alla våra platser, trots att det är biljettlöst. Ingen frågar oss om legitimation, namn eller bokningsnummer. Ännu ett led i det kontaktlösa samhället.

När vi kliver av säger jag: ”Jag älskar att vara på väg med dig”. Att säga så är en förenkling av Boyes I rörelse: men det är vägen, som är mödan värd. Vår framåtrörelse är det som jag tycker allra bäst om. Du och jag i samma rörelser. På Stockholms gator sätter vi nu ner fötterna synkroniserat. Din rytm är min.

Vi har nästan samma jeans på oss. Det var jag som fick dig att köpa de höga, ungdomliga, moderna. Det är du som ofta komplimenterar mig när jag har mina på.

I storstaden kommer min dialekt fram. Jag överdriver, lägger på ett lager göteborgska. Mammor-döttrar och unga tjejer går arm i arm. Det är ett beteende jag inte förstår. På Östermalm levererar jag spaningen: ”Alla har dyra kläder på sig här”. Jag berättar att Rodebjer och Filippa K är två märken jag skulle kunna peka ut i mängden. Också två märken som jag tycker om.

Kaffet kostar mer än det smakar här. Allt kostar mer än det smakar här. Jag springer längs Strandvägen och gör det till en sport att tränga mig fram. Såväl turister som icke-turister använder Ladugårdslandsviken som en kuliss för sina selfies. Asfalten värker under mina fötter. Allt här är så långt ifrån trailblindhet man kan komma.

Vad är det Winnerbäck sjunger? Man måste komma in, i Stockholm. Jag är inte där än.