Det känns som att våren är på ingång, åtminstone har snön nästan smält. Jag springer långa snabba rundor, eller nej, jag galopperar fram, Jag hoppar fram på ett märkligt sätt och det är ett under att mina fötter inte stukas när jag springer på i det snabbaste i branta nedförsbackar och parerar för rötter, stenar och snödrivor. Jag har samtal med en person som berättar att hen har en intuition. “Behöver jag känna att din intuition är obehaglig?” frågar jag. “Du behöver inte vara rädd” får jag som svar.

Jag har lyssnat igenom hela Kents diskografi genom tågresor, cykelvägen hem, springrundor, långa kvällar. Jag älskar allt utom Vapen & Ammunition som jag tycker är Kents svagaste. Jag tänker på hur länge de här låtarna har varit med mig och att jag nästan förknippar varenda låt med någon händelse, tid eller person i mitt liv. Det känns svindlande att tänka att Kent (och annan musik) har varit med mig sedan jag var 12-13 år. Det känns svindlande att tänka att jag kanske kommer tänka på samma sätt när jag är 40, 50, 60 år. Undra hur det kommer kännas att lyssna på all den här musiken och att slungas tillbaka till allt jag kände då.

Jag tänker att en av mina styrkor är att jag sällan känner tristess. Jag tycker nästan alltid att livet är roligt. Jag tycker om tidigt monotona grötfrukostar, att sortera smutstvätten, att diska av stekpannan, att fixa veckohandlingen en sen måndagskväll. Jag trivs med mitt jobb trots att mycket är repetition (skicka in samma dokument om och om igen till myndigheter). Samtidigt kan jag känna en längtan efter något nytt och undrar om det inte vore så dumt att kasta sig på det där direkttåget till Hamburg-Altona en tidig morgon. Jag behöver skitiga tyska industristäder och något nytt.

En vän skriver att han hoppas att vi har det fint. Ja, svarar jag i vändande post, vi har det fint. Hur har du det?