I det nya huset (i vårt nya hus) doftar det parfymigt i gästrummet, nästan sockervaddssött, jag undrar om den doften går att vädra ut, jag har inte försökt än. När solen lyser in i köket blir klinkergolven varma under mina fötter, jag undrar hur varma de kommer att bli i sommar.

Utanför kontorsfönstret är det ett träd, färgerna går i en grågrön nyans, jag är nyfiken på hur bladens färger kommer att förändras allteftersom hösten drar in mer och mer, och för den delen är jag också nyfiken på hur trädet kommer att se ut när snön faller och tynger ner grenarna. På morgonen går jag ut och springer och det är mer troligt än inte troligt att jag ser djur under springrundan. En dag korsar en igelkott vägen, först trodde jag att det var en gigantisk råtta. Andra dagar ser jag ett rådjur, två rådjur, harar. Vissa mornar möter jag inte en enda människa och jag tänker att det är precis så jag vill att det ska vara.

En elektriker kommer för att hjälpa oss att montera nya uttag till lampor. I sovrummet finns det redan ett existerande lampupptag som vi inte har fått att funka, elektrikern behöver bara vrida lite lätt på det för att lampan ska lysa. ”Ibland behöver man vrida på uttagen lite” säger han som om det vore världens enklaste grej och som om jag vore världens mest ohändiga person. Med belysning i huset känns allt som nytt, för första gången framtyder väggnyanserna, på gott och ont, till fullo.

Vi har installerat hemlarm och i appen kan jag se när du larmar på och när du larmar av, det vill säga när du lämnar hemmet och när du kommer hem. Det finns något tryggt i att få de notiserna, även om jag inte direkt fäster någon vikt i dem.

På kvällen piper diskmaskinen tre-fyra gånger när den är färdig, då går någon av oss upp ur sängen och öppnar luckan, släpper ut ångan och hoppas att disken ska vara någorlunda torr morgonen därpå. Numera sover jag alltid i dina tjocktröjor och i mina tjockstrumpor (ett resultat av mantrat ”tänk på att spara el”). I och med flytten verkar det som att jag har genomgått någon form av regression, varje kväll tittar jag nämligen på Nalle har ett stort blått hus och tycker att det är den tryggaste och finaste stunden på hela dagen. Bäst tycker jag om när Nalle och de andra djuren (Tutter, Ojo, Treelo, Pip och Pop) sjunger, sämst tycker jag om när de slänger in små intervjuinslag med barn. Skuggan är jag inte heller så förtjust i. Det känns som att Nalle har ett stort blått hus är något som bara generationen som är född på 90-talet kan relatera till.

Vi har inte hälsat på de flesta av grannarna än, vi har bara sett dem vara ute i sina trädgårdar. En granne gick och klippte gräset med en bebis i en sele på ryggen. Grannarna på ena sidan av vårt hus verkar ha städhjälp, första gången jag såg städfirmebilen där tänkte jag att det nog stämmer att vi bor i ett område där moderaterna är starka. Men jag ska inte döma dem för hårt, jag känner dem ju inte, och med tanke på storleken på deras hus kanske städhjälp är välbehövligt. Vad vet jag egentligen?