Egenheter

Sommaren gick fort. Helt plötsligt har jag en bebis som skrattar ett Långben-skratt, sitter upp med stöd, kan vända på sig och som reder sig på broccolipure, gröt och linsgryta baby-edition mellan besöken på mjölkbaren (vi skämtar alltför ofta om mjölkbarens tillgång och efterfrågan). Jag benämner honom allt för ofta, flera gånger om dagen, för min stora bebis. När han vaknar på morgonen och ligger och spratteljollrar i sängen tänker jag att hans blick är förståndig och snäll.

Under sommarens gemensamma ledighet upplever jag att det har hänt mycket med mig, med L och med A och att detta i sin tur har påverkat relationerna sinsemellan. Ofta benämner jag vår treenighet som lillfamiljen. Det är lillfamiljen som jag vill börja och avsluta dagen tillsammans med.

En annan trevlig sak under sommaren är att min löpform börjar komma tillbaka. På vissa sätt känns det som att jag börjar bygga upp en bättre löpform nu än pre-graviditet. Jag tror att anledningen till detta är att jag numera springer för att komma hem, inte för att komma bort. Innan fanns det en tjusning i att söka sig utåt, nu är det belönande i en löprunda att komma hem till mitt knyte, och det ger en annan fart i benen. Om jag någon gång skriver en bok om löpning kan ”Att löpa för att komma hem” mycket väl vara en tänkbar titel på detta filosofiska verk.

Men sommaren har också fört med sig en känsla av mättnad. Häromdagen låg jag i sängen i vårt sovrum och kände att hösten behöver vara mer inåtvänd än våren och sommaren har varit. Jag behöver inte söka mig utåt. Jag längtar ingenstans. Det är en bra känsla.

Ett telefonsamtal gjorde mig varse om dem. Jag satt på ett hotellrum och våndades. Ganska snart började jag läsa på om olika strategier. Mina algoritmer svängdes om med en gång: bort med matinspiration, bebisar, litteratur. Människan är anpassningsbar och jag stod inför en ny situation nu, som jag tvunget behövde rusta inför.

”De gillar inte kaffesump” slänger jag ur mig apropå ingenting alls under en familjeutflykt. Vid det här laget är mina närstående införstådda med vilka som utgör vi:et och vilka som är ”dem” i det här fallet.

I en artikel tipsas det om att samordna sina insatser i grannskapet. Jag får en bild i huvudet av hur jag och grannarna, över en kopp kaffe och en mandelkubb, tillverkar ”upp till kamp”-plakat och tillsammans upprättar en utrotningsplan.

Jag lär mig deras favorittillhåll. Jag identifierar deras styrkor och svagheter. Jag märker att vi båda vill åt samma skatt (växthuszucchini). Här finns inte tid för medling eller att rita om landsgränserna. Det krävs omedelbara åtgärder.

Deras latinska namn har fäst sig i mitt inre. Arion vulgaris.

Det är givetvis mördarsniglarna jag talar om.

Tidigare har jag varit förskonad. Nu står jag inför en ny verklighet. Medan regnovädret börjar dra in utanför står jag vid fönstret och spejar. Jag ser hur de kryper fram utanför. En efter en ger de sig till känna. Regnvätan ger mig perfekta förhållanden. De är fler, de har inte den karaktäristiska långsamheten som utgör andra snigelarter, men jag har spetsat mina vapen.

Jag är redo för jakt.

Tomma på energi stannar vi till i Ryd och äter vår medhavda matsäck. Det blir alltid så, att vi tänker oss att vi ska hitta någon fin sjö att stanna till vid men sedan slutar det ändå att vi äter vår matsäck i bilen någonstans. Utsikten är deppig. Brödet är soggigt av grillad paprika, kronärtskocka, chevre. L läser upp siffror rörande årets gymnasieantagning för mig. Vi konstaterar: vi kommer ändå att minnas den här lunchen.

▪️

Vi promenerar runt i backiga kullerstensgränder, barnvagnen skumpar, och pratar om att det alltid tar ett tag för oss att hitta samma tempo när vi är lediga. Vi är överens om att vi sänder från samma kanal nu, efter en veckas sommarledighet tillsammans.

▪️

Jag tränger mig in med barnvagn och en skrikande bebis på en fullsatt uteservering tillhörande ett White Guide-klassat konditori i Blekinge (är det något jag älskar så är det finfika). En annan pappa, med två barn, erbjuder sig att vi kan dela upp hans bord i två. Han hjälper till att separera på borden, förklarar för sina barn att mitt barn är ledset och att ”så är det med bebisar” och ger ett trevligt intryck ifrån sig. Det intrycket förändras när han en kvart senare ryter åt sina egna barn att äta upp sina smörgåsar, för han ”har faktiskt inte lust att sitta här hela dagen” för att han har ”annat att göra”.

▪️

Inför ankomsten till ett av hotellen vi ska bo på smsar jag med ägaren och när jag återberättar smsen för L hänvisar jag till ägaren som ”han”. ”Vet du att det är en man?” frågar L och jag säger att det märks på språket. Smsen är raka och ber inte om ursäkt för sig. Väl på hotellet visar det sig att det är en kvinna som jag har skrivit med. ”När jag såg kvinnan i receptionen kände jag mig som om jag hade trott mig sexchatta med en jämnårig som sedan visade sig vara en 58-åring” sammanfattar jag det som.

▪️

I den lilla orten som vi övernattar i finns det gott om karaktärer. En man med skägg som sitter och dricker ur ett mjölkpaket mitt på gatan. Där finns en frisersalong som ologiskt nog har Squid Game-loggan på fönstret. Det finns en butik där man kan inhandla extra långa livremmar. Jag känner mig oanständig när jag löper runt på gatorna där. Den känslan har jag aldrig annars.

▪️

På en uteservering hamnar vi i samspråk med ett äldre par från Gnesta. De vill såklart veta mer om oss än de berättar om sig själva. Tydligen är det jätteintressant att veta vilket hotell vi bor på för att sedan vagt hänvisa till att de själva bor på ”det äldsta hotellet i stan”. De berättar att i Gnesta, i en by därutanför, fanns det en man, en taxichaufför, som delade förnamn med A. ”Kom ihåg att berätta för honom om taxichauffören” säger de innan vi skiljs åt.

En bok som jag läser om en gång om året är Elif Batumans Idioten. I vintras, efter kejsarsnittet, staplade jag mig till bokhandeln i stan för att köpa uppföljaren samma dag som den kom ut. Den levde såklart inte upp till mina förväntningar.

Jag har flera gånger reflekterat över vad det är som jag tycker om så mycket med Idioten. Det är miljön, tidsandan, humorn, tempot som både är snabbt och samtidigt långsamt. Dramaturgin som inte riktigt finns där. I en intervju uttrycker Elif Batuman att huvudpersonen Selin letar efter sitt narrativ, efter en historia att vara en del av. Och kanske är det just det sökandet som jag tycker så mycket om. Det som Selin berättar om är lika delar viktigt som oviktigt för berättelsen i sig, på samma sätt som man på förhand inte kan veta vilka intryck och stunder som kommer att ha en betydelse för en i livet. Eller lite som när man skriver en uppsats på universitetet, samlar in mängder med data som man till slut smalnar ner till några få huvudspår.

Lite så kan jag känna i mitt skrivande, att jag samlar på mig material utan att veta vad det kommer att ha för betydelse i slutändan. Men på sätt och vis korsrefererar jag ju i mitt narrativ vitt och brett, så någon betydelse måste ju alla de där små beståndsdelarna som jag samlar på mig ha.

Och just det gör mig så rörd med Idioten: att det essentiella trängs med det mindre essentiella och att det är upp till läsaren själv att avgöra vad som är viktigt för berättelsen i sig. Jag frågar mig själv: är det inte precis det här som är livet? Att på förhand inte veta om den där alldagliga konversationen med en pensionär i matbutiken kommer göra bestående intryck, att vi som 17-åringar kanske inte visste om vi redan har träffat personen som vi kommer att leva i en relation med, att vi inte vet vilken påverkan studierna i ryska kommer att ha för oss. Men på något sätt, omedvetet eller omedvetet, kommer alla de här intrycken från världen att påverka vilka vi är och således vilka narrativ vi kommer att skapa. Det tycker jag är vackert.

På vägen till årets midsommarfirande, med AC:n på max och fönsterrutan vidöppen i baksätet, ber jag om någon peppigare musik än De mördades fria republik. L sätter på lowkey-pepp i form av Sommarvin, Dansa fastän, Åt samma håll. Jag hade tänkt mig typ Fleetwood Mac.

När vi svänger av från rondellen och in på grusvägen tänker jag att det är som att vägen sitter i muskelminnet. Jag har åkt den här vägen så många gånger som förr. Längs ”vägen”, det är så den kallas av de som bor där är mycket sig likt, en del förändrat. Det är grönt, lummigt och den vackraste tiden där nu.

Midsommarfirandet är som vanligt, förutom att vi den här gången har en vagn att köra i gräs. Det går trögt, inte som asfalten och grusvägarna vi är vana vid hemma. De äldre som firar där har blivit äldre och de yngre som firar där har också blivit äldre, men det märks desto mer på de sistnämnda. Som vanligt går allsångslåtarna i för sömnigt tempo, som vanligt är det någon inbjuden från stan där som aldrig har firat midsommar ordentligt förr.

Solen skiner. Sillen är ”klippt” av någon annan än mig (ja, det är också så man säger här, man klipper sillen, man skär inte sillen). Tidigare år brukar jag alltid roffa åt mig sillklippandet, i år har någon annan tagit sig an den uppgiften. Vid vedboden sitter några män och knyter blomsterkransar till sina barn, och till andras barn, med varsin ölburk stående intill sig.

Den äldre generationen snapsar och säger att man bara kan åka till en och samma semesterort två gånger. De jämför grekiska turistorter. Den äldre generationen säger också att det var bättre när kexfabriken fanns i Kungälv jämfört med nu, nu när den finns i Riga. Jag himlar med ögonen åt hur urvattnat det samtalsämnet känns. Den äldre generationen smakar på tårtorna och säger: ”Allt är så sött. Jag tycker om tårtan som X har gjort. Den smakar mannagryn och är inte så söt”.

Inne i huset springer barn i trappan upp till övervåningen, de har skorna på sig och letar vant upp spel att låna. De sätter sig på trappan utomhus och spelar, välter såklart ut pjäserna. ”Vad har hänt med hans huvud?” frågar de om A:s skorv och jag försöker förklara att det är sår eller ja eksem egentligen men ingenting farligt och det kommer att försvinna av sig själv det är helt enkelt sånt som bebisar kan ha.

I lotteriet kostar lotterna 2,50 kr styck. Vid lottdragningen applåder alla när någon vinner en Paradis-ask eller ett biopresentkort. Vi kommer därifrån med fyra vinster (av ungefär lika god kvalite som de tidigare nämnda). När snaps har intagits skulle en näve grus vara ett pris värdigt en applåd.

I tårtparaden gäller det att positionera sig, gå med rak hållning, inte snava någonstans och försöka att inte skämmas över att det man själv har bakat är simpelt jämfört med andras spritsade tårtor. Numera är ”vänta tills alla har tagit en bild” en regel innan man får hugga in på tårtorna. På mitt första midsommarfirande här, för nio år sedan, var det inte så.

Den här midsommaraftonen blir det inte ens kallt, inte ens vid 23-tiden när vi avviker därifrån. Jag tänker att det är en revansch att vi har varit där igen, en stark upphämtning. Det är skönt att saker består, att 11 mil hemifrån pågår ett midsommarfirande som varit på nästan exakt det här sättet i över 50 år. Och som säkert kommer att fortsätta så i ytterligare många år. Med samma sönderkokta färskpotatis, samma dansa runt stången-melodier och samma släkter. Och vi? Vi kommer säkert fortsätta vara en del av det.

Vilken underbar tid vi lever i! Och vad underbar den senaste tiden har varit för mig. Jag (eller ja, vi) har skördat gurka, minstingen har haft blomsterhatten på sned när han har hängt med i selen till växthuset. Jag har vunnit ett digitalt quiz och absolut fått hybris över det (och i varenda sammanhang de senaste dagarna berättat om den medföljande hybrisen). Jag har känt självsäkerhet i mitt föräldraskap och nyttjat den känslan till att passa på att åka på tur med bebbe. Det är kul att åka på utflykter, känna sig som en citymorsa (jag saknar tyvärr mugghållare på vagnen och antar att jag därmed blir diskvalificerad från att bli en äkta lattemorsa, förresten föredrar jag att dricka kaffe ur termos) och sitta på restaurang med sina gymnasieväninnor i timtals. Och jag har börjat springa igen!

Löpningen och jag har inte alltid varit en lycklig kärlekshistoria. Det var inte du, det var jag; jag som kände mig för långsam, klumpig och inte förstod meningen med vår relation. Jag har bättre självinsikt nu än då och vet att jag på många sätt är långsam och klumpig. Jag vet vad du kräver av mig och vad jag kräver av dig, och den här grunden verkar vara ett framgångsrecept som får vår relation att hålla.

“Han behöver hjälp att reglera sina känslor” säger jag ofta om vår son. Ibland väver jag in en utläggning om adaptiv versus maladaptiv känsloreglering bara för att briljera, men den biten kan vi skippa nu (så slipper det märkas att jag har luckor i mina resonemang). För egen del är löpningen en del av min känsloreglering. Oavsett om jag är uppåt eller nedåt så är löpningen ett verktyg som fungerar för att jag ska kunna reglera mina känslor till ett “normaltillstånd”. Löpningen är mitt bästa verktyg för att hantera sorg, stress och ilska.

Och efter att ha varit utan löpningen i 8 månader, som förutom att fungera som känslomässig reglering faktiskt är mitt största intresse, känns det fantastiskt att ha kunnat börja springa igen. Kroppen är lite stel och trött, men viljan finns där. Varje runda känns som en “skulle kunna springa hur långt som helst hur länge som helst”-runda för att det är så roligt.

Och det är så skönt att ägna sig åt något där fokus är på mig! Och där jag kan kliva ur min timida persona och bli någon som tar plats. När jag springer är jag motsvarigheten till Carrie i avsnitt 1 av Sex and the City när hon börjar ha sex som en man: jag springer som en man, jag väjer inte undan på trottoarkanten. Den platsen är min.

I

Häromveckan vaccinerade jag mig hos en av alla dessa privata vårdgivare. På vaccinationsmottagningen är det sisådär med sekretessen, enbart ett skynke skiljer väntrummet och sjuksköterskan-patienten. Det som gör att det här andas privat vårdgivare är att sköterskorna gärna pratar om allt med alla. ”Jaha, så du föredrar att vara utomlands på vintern?” chitchattar sköterskan med en äldre man. Nästa patient (också en äldre herre) får skäll för att han inte har en medicinbricka på sig som talar om att han äter blodförtunnande mediciner. ”Jaha, en sådan ska man kanske ha på sig”. Jag skulle gärna sitta där en hel dag och lyssna på de korta konversationerna (trots att det samtalas om allt möjligt sker allt ändå på löpande band, att det finns vinstdrivande intressen lyser igenom). Jag älskar att få den där mikroinsynen i andras liv. Men givetvis älskar jag inte direkt att själv vara den som behöver kallprata med sköterskan.

II

För ett tag sedan lyssnade jag på P1 Kultur (2 maj) och har sedan dess reflekterat över essän Produktiviteten är en fälla av David Jonstad. Jonstad menar att vår tid är begränsad och att det är genom att bejaka denna begränsning som vi också kan nå en njutning. Han liknar begränsningarna vid en buffé, att vi inte kan testa allt (det vill säga, göra misstaget att blanda sötsursås och jordnötssås på en och samma tallrik, för visst har vi väl alla gjort så någon gång?) för att det inte leder till en behaglig mättnadskänsla. Jag känner att jag spretar mycket i mina intressen och vad jag vill. Dilemmat jag står inför: hur kan jag välja bort, när så mycket är lustfyllt och givande för mig?

Samtidigt inser jag att min tallrik är fylld med både sötsursås, jordnötssås, friterad kyckling, biff med bambuskott och pekingsoppa  (ja, alla dessa så kallade “kinakrogsklassiker”). Jag spretar åt höger och vänster och försöker, likt Jonstad tar upp, effektivisera min tid; men Jonstad påpekar att effektiviseringen enbart leder till ytterligare rationalisering. Just nu funderar jag mycket på hur jag vill att min tillvaro ska vara. Det jag i alla fall vet är att jag inte vill att det ska kännas som en överfylld tallrik på buffé. Jag vill orka äta upp nudlarna eller riset eller vad som nu ligger där. 

III

Sagt i helgen: ”Jag har en vision om att vår inneraltan ska vara en mix av folklighet och red light district”. Folkligheten tänker jag ska utgöras av trasmattor, en rejäl kökssoffa, ljuskrona i taket och ganska klassiska mönster på textilierna (jag tänker mig rödvitt-randigt) medan red light district-referensen (ja, det är en osmaklig referens, men min hjärna tänker i sådana bildliga visioner) syftar till kitschet som kommer att bryta av det där strikta, traditionella, väntade. Jag föreställer mig klumpiga och fula kannor (jag har redan samlat på mig ett par stycken), böljande textiler i taket, kanske en och annan ljusslinga (gärna med en annan färg än vit belysning).

IV

Jag tycker inte om djur. Inte i den graden att jag önskar att djur inte fanns, men jag är ganska ointresserad av djur. Det är ett osympatiskt drag. Ibland bortförklarar jag det med att jag intresserar mig så mycket för människor istället, men det är förmodligen inte sant. Till och med hemska människor (till exempel en världskänd diktator under andra världskriget) framstår som mer sympatiska om de har ett djurintresse. 

De få gånger jag känner starkt för djur så är det djur med, vad jag kallar, en “hög integritet”. Kanske identifierar jag mig med katter som springer iväg så fort man kommer nära, igelkottar som kurrar ihop sig med taggarna utåt och kaniner som stampar i marken när de upplever fara. Desto mer självständiga djur, desto bättre i min mening.

V

Visst är ni alla spända av förväntan över hur det gick för mig att kasta mig ut på djupt vatten och testa på babymassage på Familjecentralen med min bebbe? Morsan (läs: jag själv) hade det ganska trevligt men däremot gallskrek min bebis så någon massage blev det inte. Men som jag sa efteråt, när jag traumabearbetande skrikandet med en vän: ”jag är ändå glad över att min bebis gör lite motstånd ibland”. Och jag är glad över att jag vågade mig på något nytt. 

Det är något nästintill rituellt att om kvällarna vika upp datorskärmen vid matsalsbordet (som vi så sällan äter vid) och placera mobil, hörlurar (det är inte alltid de används) och vigselring (jag tar nästan alltid av mig den när jag skriver på tangentbordet, samma sak gör jag på kontoret) intill på bordet. Ibland ligger min sons napp där intill, som ikväll. Ikväll är han uppsjalad på mig, jag sitter i skräddarställning i kökssoffan, den är förresten lite av en designmöbel som jag fyndade billigt på Blocket, när jag berättade om hur mycket jag hade gett för den såg pappa stolt ut. Min son är vaken och tittar på något snett bakom mig (fönstret? växter?), ofta tänker jag att det är lite av en sport att försöka lista ut vad han fäster blicken vid. Ganska ofta är det jag som är föremålet för hans observationer (dessvärre är han för ung för att vi ska kunna klassificera det som ett oidipuskomplex). Det är varmt att ha honom på mig, jag borde ha tagit av mig linnet. Någon gång, redan på BB, inträdde obryddheten kring den egna kroppen. Jag kände mig hemma på BB bland de andra mammorna som bar samma nättrosor och tampades med läckande bröst på samma sätt som jag själv.

Jag tänker på att Sara Martinsson i sin bok Kvinnor utan barn reflekterar över att det kvinnliga föräldraskapet ofta framställs på ett diskbänksrealistiskt sätt i litteraturen och att det är precis det som jag reproducerar utifrån sättet som jag skriver om nättrosor och läckande bröst. För min del tror jag att det handlar om att allt är så vackert och att jag behöver en kontrast. Lite som att man behöver en kaffeautomatskaffe från Pressbyrån efter att ha druckit baristabrygd flera dagar i rad.

På golvet ligger en nalle, den ligger på mage, det ser ut som att den är fast i en armhävning. Intill ligger en skallra, en bok, lampskärmen är lite på sned, i fönstret mittemot står tidningsdamen och blickar ut, jag vet fortfarande inte vad hon heter, jag vet bara vilka tider hennes hemtjänst kommer på besök och vad hennes barnbarn heter, det är sådant jag i förbifarten har snappat upp.

I köket lyser lampan under fläkten och lampan under diskbänken, jag borde släcka dem, jag går och släcker dem. På vägen passerar jag provröret som ligger intill svarskuvertet, jag borde göra det där cellprovet snart, jag borde skicka in det.

Från nedervåningen hörs bruset av tvn. Det är underbart att ha någon annan i huset, på ett annat våningsplan, att kunna fixa med sitt på varsitt håll, att då och då bytas av med bebisen, fråga “går det bra?”, “vill du ha te?”, “har du sett det här?”.

De här stunderna av skrivande har alltid varit så viktiga för mig. Hela livet hat jag levt med att alltid ha penna och papper med mig (ibland har jag skrivit ner ord på kvitton eller toalettpapper i ren desperation). Skrivandet har hjälpt mig att lotsa mig igenom så mycket, kanske främst den där övergången för ungefär tio år sedan. Då var vätterstranden min kuliss när jag skrev, aprilisen låg ännu kvar, göteborgsk sorgsen popmusik ljöd i mina öron. Sedan dess har jag skrivit nästan jämt. Jag skulle vilja säga att jag skriver om allt, men det är lögn. Jag skriver om sådant som av någon anledning behöver finnas utanför min hjärna. Ibland handlar det om bearbetning, ibland handlar det om att rensa hjärnan på onödigt dravel, ibland handlar det om observationer eller sådant jag tycker är roligt eller sådant som har hänt; det är ett urval som jag själv inte helt förstår mig på.

Nuförtiden förundras jag över att kan sitta på café och skriva med en sovande bebis intill mig. Jag hade en förväntan av att hjärnan skulle vara dimmigare, att orden inte skulle nå fram, men precis som med mycket annat med föräldraskapet överensstämde inte den föreställningen med verkligheten. Jag tänker hela tiden: skriv inte om moderskapet, skriv om något annat; men jag blir också påmind om av hur jag under universitetstiden blev präglad av att man ska gräva där man står; det är då det blir som mest autentiskt. Så därför genomsyrar moderskapet mitt skrivande just nu, jag kan inte lösgöra mig från det. Jag undrar om det känns på samma sak för skrivande pappor.

Nu har det mörknat ute, mitt barn sover mot mitt bröst, tvn har tystnat på nedervåningen, min man kommer upp, säger: “ska vi lägga oss nu?”. “Ja”, säger jag, “nu lägger vi oss” och den rituella stunden av skrivande är över för den här gången. God natt.

Rörmokaren kommer på besök
samma som sist samma dialekt
benen mer brunbrända nu
den här gången behövde vi vänta en vecka
kunde inte köra med ”min fru föder barn imorgon”-kortet
trots att pappa menade att det behövde åtgärdas akut

jag tycker ibland att det är pinsamt att visa mig och mitt barn för sådana som har sett mig under graviditeten
att det finns något vulgärt i det
lite som det var att visa upp en förlovningsring på fingret för första gången
liksom: här kommer jag och tror att jag är något med min ring på fingret
eller som nu med mitt barn

jag åker till en stad där det finns cyklande poliser

trallen såpaskuras utifrån 1 dl grumme 10 liter vatten
den formeln lärde jag mig av en dam en gång
hon hade fått till sig den på folkis
10 liter vatten räcker inte långt till trallen som är gammal
och nästan slagit sig

jag börjar inse att ha hus är att aldrig bli färdig
alltid är det något
när gräsmattan är tom på maskrosor dröjer det inte länge förrän nästa gäng ploppar upp

i staden med cyklande poliser
fikar jag på briochebulle och mikrobryggerikaffe på café
en man jobbar där håller Zooom-möte efter Zooom-möte på löpande band
han växlar mellan svenska och engelska
uppvisar en flerspråkighet jag aldrig kommer att behärska
vad jag snappar upp från hans samtal:
”I found him on Instagram”
det är ett mysterium vad han jobbar med

annars:
i växthuset börjar små gurkor synas
jag bakar bröd och planerar bröd
häromdagen tog jag mina första löpsteg
bysten kändes tunga och kroppen ovant van
jag läser Ulf Lundell Vardagar 9 och undrar om det överhuvudtaget finns något som han är uppriktigt glad över

och jag skriver tydligen igen
hittar någon stund här och där
har stationerat datorn på matsalsbordet
där äter vi så sällan ändå

i stan med cyklande poliser stoppar en man mig
säger: ”får jag titta i vagnen
det gör mig så glad med barn”
han tittar
frågar om ålder och säger att det är en söt flicka
jag svarar 9 veckor men snart slutar man väl att räkna veckorna
då blir det månader istället

jag rättar honom inte kring könet
att folk gissar spekulerar och säger fel
det har hänt så mycket mer sällan än jag hade trott
idag var det nog blommorna på hatten som gjorde det